det ska löna sig att arbeta

det finns många uttryck som jag tycker är väldigt irriterande. ”lagom är bäst” och ”den som väntar på något gott väntar aldrig för länge” är två sådana. jag avskyr att vänta på något jag vill ha, och om det är något jag vill ha brukar jag vilja ha ganska mycket av det. ett annat talesätt som är korkat är ”oroa dig inte för morgondagen”. om en inte planerade något inför morgondagen skulle det verkligen vara oroande och enormt stressande. skitfåniga ordspråk och uttryck verkligen.

dock finns det få uttryck/ordspråk som retar mig så till den milda grad som ett som de senaste två och ett halft åren har haft fritt spelrum i det offentliga rummet. som ibland nästan är som ett mantra, det enda budskap som egentligen är viktigt att framföra. som tycks se som svaret till och lösningen på allt.

”det ska löna sig att arbeta”.

jag blir så arg bara jag skriver det, bara jag läser det, bara jag ser det skrivet. och just därför känner jag att det är dags att för mig själv försöka reda ut vad jag tycker är så oerhört provokativt med det. inom mycket kan känslor vara en tillgång. men enligt mig är de sällan en tillgång enbart som de är, oftast behöver känslorna formuleras och kanaliseras genom argument - annars riskerar känslorna att vara ohanterliga och dessutom övergå i frustration och vanmäktighet. att formulera sina känslor innebär inte alls med nödvändighet att nya insikter uttrycks eller att briljanta analyser utförs - tvärtom kan en dylik formulering enbart bestå i upprepandet av tusen gånger redan framförda argument. så alltså - för min sinnesfrids skull: varför blir jag så provocerad?

för det första tror jag att det har att göra med det underförstådda budskapet ”...till skillnad från tidigare”. som om det är i och med de förändringar som görs nu det äntligen börjar löna sig att arbeta, och att en tidigare kanske till och med har förlorat på att arbeta. och att detta antagande är nån typ av fakta som inte vidare behöver beröras, att alla ju vet att det inte lönade sig att arbeta förut. samma typ av underförstådda utgångspunkter väldigt ofta inom politisk retorik, det är jag fullt medveten om. men det innebär inte att jag inte stör mig på det som fan.jag är relativt övertygad om att det nästan råder konsensus bland en stor majoritet av de personer som arbetar i sverige att en anledning till att de arbetar är att de tjänar pengar på det - och så har varit fallet i ett stort antal år.

en annan aspekt är att uttrycket förmedlar det tysta budskapet: ”så att folk får någon typ av motivation att arbeta”, underförstått att människor i defaultläget inte vill arbeta utan bara sitta hemma och suga ur den stackars staten alla typer av bidrag som över huvud taget är möjligt. det kan tänkas att det är det här som upprör mig mest. synen att människor i allmänhet - speciellt de som är arbetsfria eller av någon annan anledning inte har ett arbete - helst av allt låter bli att arbeta och lurar systemet så ofta och så mycket som de bara kan. och detta ska stävjas genom att sänka skatten - så att de som redan får mycket lön får ännu mera lön och de som får skitliten lön får hånfullt lite extra pengar - och för att kunna finansiera detta minska den sociala tryggheten för de som mest behöver den. och som att några hundralappar mer i månaden skulle vara det som avgör om en människa söker jobb eller inte!

i anslutan till ovanstående finns ännu en aspekt. det är verkligen inte bara det att ”det ska löna sig att arbeta” innebär att personer som arbetar ska få bättre villkor. nej, en minst lika stor del i det hela verkar vara att på olika sätt bestraffa och missgynna personer som inte har en fast anställning i så hög grad att det blir än mer sugigt att inte ha jobb i jämförelse till att ha det. det verkar nästan finnas någon form av sadistiskt nöje i att försämra tillvaron så mycket som möjligt för personer som är arbetslösa, sjukskrivna och av andra anledningar inte aktivt arbetande. och att de ansvariga helt uppenbart är helt verklighetsfrånvända - eller ljuger - när de frågar om hur de ställer sig till de effekter som de ändrade reglerna får. ”det här är till för att hjälpa personer tillbaka till arbetsmarknaden, det är ett fruktansvärt slöseri att hålla arbetsföra människor utan arbete”, brukar argumentet vara. som om stöd till personer som inte arbetar utesluter möjligheten att erbjuda ett gott stöd till återinträde i arbetslivet för de som kan! det är möjligt att systemet varit skitdåligt förut - det vet jag faktiskt inget om. men det är ju inte så att det finns två sätt att göra en sak på: antingen som det var förut eller som det var nu! det är så dumt att jag kräks att hävda det som nu hävdas: ”det ena alternativet är att en massa personer tvångssjukskrivna och tvångsarbetslösa, det andra är att vi gör livet så förjävligt som det bara går för de som inte har möjlighet att arbeta.”

politik som utgår från att personer som har sämst villkor har detta för att de är lata, luriga och försöker smita undan sina förpliktelser och att de som har mycket pengar och skithöga löner har detta eftersom de är ansvarsfulla, ansvarstagande och reko är så himla vidrigt, och vi ser i historien exempel på vad en sådan syn på människor gör med ett samhälle. var är debatten om allt det fuskande som sker av rika människor, all skatteflykt och bidragsfusk som gynnar personer som redan har gott ställt? ett stort antal fusk som innebär stöld av helt svindlande belopp uppdagas, och försvinner som såpbubblor i solsken. det finns ingen som helst vilja att driva storskalig politik kring detta. nej, det som fokus ska ligga på är att uppfostra folket - de ska lära sig att ”det ska löna sig att arbeta.”

heteroadoptioner

för några veckor sedan när jag svarade i telefonen på jobbet var det i andra änden på luren än en gång en elev som skulle göra ett skolarbete.

ibland känns det som om allmänhetens förståelse av rfsl ungdom är att enda syftet och uppgiften för organisationen är att tillhandahålla statistik och fakta om homosexualitet (bisexualitet och transpersoner tror väl folk i en tidsenlig pk-anda också är inkluderat i vår upplysnings- och statistikverksamhet, men inget som någon förstår eller riktigt bryr sig om) till en nyfiken allmänhet. vidare känns det som om alla personer som på något sätt jobbar i media eller någon annan typ av masskomunikativ verksamhet i sin tur är av uppfattningen att rfsl ungdoms enda och högt angelägna syfte är att tillhandahålla hatbrottade små bögar, kränkta arga flator och mobbade transpersoner till den aldrig sinande strömmen av artiklar, undersökningar, intervjuer, inslag etc där dessa intressanta normbrytare är ett pikant inslag.

jag ser ibland framför mig hur rfsl ungdoms kansli skulle se ut om dessa föreställningar skulle vara sanna: en gigantisk sal där ett helt kompani med små tomtar sitter och febrilt arbetar med att ta fram fakta och statistik på homosexualitet (och bisexualitet och transfrågor för att vara på den pk-mässigt säkra sidan) för alla upptänkliga situationer och sammanhang som någon skulle kunna tänkas komma på att fråga om. i ett annat rum sitter lydigt väntande kränkta flator, ledsna bisexuella, hatbrottade bögar, neurotiska transvestiter och deprimerade transexuella prydligt uppradade, var och en i hopp om att vara den lyckliga som står på tur att bli utvald av nästa journalist som ringer. den stora förskräckande sanningen är dock en helt annan: rfsl ungdom har varken en endaste liten statisitkräknande tomte eller kränkt bög på lager! rfsl ungdom anser inte ens att det är vidare intressant eller viktigt att tillhandahålla alla de siffror, den fakta och de intervjupersoner som folk efterfrågar. ”vad GÖR ni då?” skulle säkert någon i bestörtning kunna fråga. ”hemlis” skulle jag i så fall svara, och lämna den stackarn i en förvirrad ovisshet. det skulle kännas ganska skönt.

hur som helst gick det aktuella skolarbetet enligt ovan nämnda elev ut på att ha en debatt för och emot ”homosexuella adoptioner”. JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!

! DET ÄR SANT! helt sjukt, värdelöst skit, vad är det för jävla bajsskola som delar ut såna debattämenen egentligen!? jag fattar fattar fattar inte vad det är för fel på världen!!! dessa tankar – och ett helt gäng mindre vältaliga än så – for genom mitt huvud, under tiden som jag överlade med mig själv. vi brukar inte diskutera eller debattera med folk som ringer. men av nån anledning bestämde jag mig för att ägna några minuter åt den skolarbetande eleven, som uppgav att han ville ”ha en del fakta och för- och emotargument” för ”homosexuella adoptioner”. (GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHH!!!)

ganska snart stod det klart att den ambitiösa eleven inte heller var främmande att gå från ren faktainhämtning till att öva upp sina argumentationskunskaper med hjälp av mig. vårt samtal inleddes av honom med ”det här handlar inte om några gay rights, utan det centrala måste vara barnets bästa!”. sen frågade han om jag tyckte att homosexuella skulle få adoptera barn. fränt. jag sa att jag höll helt med om att det var bra att fokusera på barnets bästa, och undrade i förbifarten vem som bestämde vad det var (vilket tycktes orsaka viss förvirring hos telefondebattören). men om vi nu skulle fokusera på barnets bästa, varför drog han då in vilka kön föräldrarna hade? det var väl mycket viktigare att i så fall fokusera på hur barnen mådde? och eftersom det utan tvekan finns en enormt mycket större del familjer med olikkönade föräldrar där barn far illa och mår dåligt, varför inte ägna sig åt dem först? det verkar ju mycket vettigare, ur ett ”barnens bästa” – perspektiv!

vårt samtal körde gång på gång in i samma återvändsgränd: han ville säga att det inte handlade om gay rights utan om barnens bästa, och jag ville att han skulle förklara varför de över huvud taget skulle diskutera det här ämnet - det är ju ett faktum att rent juridiskt har olikkönade och samkönade par samma rättigheter vid adoption. och så ifrågasatte jag starkt att det över huvud taget finns nån som helst rimlighet att diskutera ”för” och ”emot” samkönade adoptioner. och elevens replik att det var faktiskt så uppgiften såg ut. en annan spännande stenåldersrelik som slängdes fram av dem unga debattören var ”tror du inte att barn behöver en manlig och en kvinnlig förebild, då?”. jag undrade om han själv trodde det, och om han kunde definiera hur den manliga och kvinnliga förebilden skulle bete sig på så sätt för att vara rätt typ av förebilder och vad han trodde hände med alla de som de facto växte upp på andra sätt och uppenbarligen ofta klarade sig ganska bra, iaf helt i klass med personer som växte upp med två föräldrar med vardera en fitta och en kuk. ämnet föll ganska snabbt.

efter ett tag frågade han om jag tyckte att det var rätt att barn blev mobbade i skolan, och varför jag tyckte att gay rights var viktigare än att barn inte blev mobbade. jag påtalade att jag inte tyckte det var bra att barn blev mobbade i skolan, men vägrade till argumentatörens stora frustration att sätta ett likhetstecken mellan ”samkönade föräldrar” och ”mobbad i skolan”. jag var precis i färd med att fråga hur han ställde sig till att andra typer av barn med eventuell stor mobbningspotentisal fanns i skolan (rödhåriga, tjocka, pluggiga, mörkhyade...) och vad han hade för idéer om hur de här sortens barn skulle decimeras från skolvärlden när storsläggan kom fram: min samtalspartner hade minsann homosexuella föräldrar själv och han hade blivit mobbad hela sitt liv och han tyckte inte att homosexuella skulle få adoptera! under det att jag beklagade att han varit mobbad funderade jag på om detta var ett av de debattknep som de lärde sig på sina piffiga argumentationslektioner: ”låtsas att du hör till gruppen du kritiserar – det biter alltid”.

samtalet slutade tyvärr inte så bra. jag sa att vi inte skulle komma längre, repeterade vad rfsl ungdom tyckte, sa hej då, ha ett bra liv och la på.

och satt kvar där ensam med min frustration. det är så inihelvete jävla frustrerande i allt som rör föräldraskap att så fort det handlar om två personer av samma kön (om jag nu enbart fokuserar min frustration angående tvåsamt föräldraskap – om jag skulle på något sätt behandla all min frustration beträffande tvåsamhetsnormativitet vid föräldraskap skulle jag behöva ligga här och skriva till imorron bitti) är det just det faktum att personerna har samma kön (och är eller ses som homosexuella) som fokuseras. och när föräldraskapet inte delas av två personer med samma kön blir det direkt helt oproblematiskt. vad fan! varför frågar sig aldrig någon om det är skadligt för barnet att växa upp med en man och en kvinna? tänk om barnet blir förvirrat? det kanske till och med är en grogrund för schitzofreni eller bipolaritet?! vi ser ju vart det är på väg med mänskligheten – våld, krig, miljökatastrofer och skit. och de flesta i detta vacklande samhälle har växt upp med två föräldrar varav en definierar sig som man och en som kvinna. det måste ju vara jätteskadligt med olikkönat föräldraskap! stoppa heteroföräldraskapen nu!!!

nä, men allvarligt - eller i alla fall lite rimligare: om nåt ska diskuteras är det jävla dåliga föräldrar, ungar som växer upp utan att nån bryr sig om dem, misshandlande idioter till föräldrar eller inga närvarande föräldrar alls. föräldrar som gör gemensam sak med samhället och tvingar in sina barn i heteronormens och andra normers snäva ramar i övertygelsen att det är vad som kommer att göra barnen lyckliga. DET är problematiskt, och DET borde diskuteras! jag är så aggresivt ointresserad av att argumentera för och emot ”homosexuella adoptioner” att jag inte kan uttrycka det. fy fan vilken ickefråga!

skarpsynta iakttagelser

jag fattar verkligen inte varför så många människor verkar känna en djup tillfredsställelse och bekräftelse av sin egen briljanta skarpsynthet genom att dra slutsatsen att jag minsann är bög. gång på gång - i väldigt skilda sammanhang - kommer helt främmande personer som jag pratat med i max fem minuter med kommentarer i stil med: "men jag ser nog att du är homosexuell, minsann!". ofta yttras detta slundriga konstaterande med en lite sänkt röst och en förstulen blick med innebörden "vi har en hemlighet du och jag, som ingen annan vet om. var bara lugn, jag är din sammansvurne!". det är så himla märkligt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. i vad tror de här människorna att deras skarpsynthet ligger? diskussionen som föregår kommentaren har inte vid något tillfälle rört något som har med min sexualitet eller sexuella praktik att göra. inte ens något som ligger i närheten av dessa ämnen. alltså måste deras skarpsynthet bestå i en analys av min fysiska uppenbarelse. men vad tror de att de lyckas genomskåda som ingen annan ser? om jag ska vara väldigt fördomsfull i mitt antagande tror jag att det är aspekter som samhällets heteronormer sammankopplar med "bögar". typ att jag är sminkad, pratar glättigt och/eller har tighta kläder på mig. dock blir jag alltid tveksam i den slutsatsen, eftersom det skulle innebära att de här människornas inbillade skarpsynthet är platta som den plattaste pannkaka, och jag tycker nästan att det är lite förolämpande av mig att tro att människor i min omgivning är såpass enfaldiga. trots en hel del tankemöda har jag dock inte lyckats komma till någon annan slutsats - de är helt orimligt enfaldiga!

och vad svarar en på en sådan fråga? att säga "nej, jag är hetero" och lämna ämnet vore kanske lättast och ur ett för personen i fråga normruckande perspektiv det bästa. däremot är det ju inte sant, och det bär mig också emot att tvingas in i nån jävla garderob bara för att punktera folks heteronormativa villfarelser. någon gång har jag svarat "nej" på frågan om jag är homosexuell, bara för att se reaktionen. nejet har då föranlett den minst lika irriterande responsen "åh, förlååååt! jag menade inget illa! det var verkligen inte meningen att förolämpa dig!". och jag ORKAR verkligen inte inprovisera föredrag i normkritik och queerteori och hbt-kunskap för alla toleranta jävla människor som kommer i min väg. asirriterande.

hasseludden yasuragi är ett super-fancy spa nånstans i närheten av stockholm. där hänger jag i helgen eftersom vi har utbildning här, och det var här den senaste i raden av frustrerande "genomskådningar" utspelade sig. vid incheckningen här får alla en kliig badrock och ett par obekväma tofflor. sen är det meningen att en ska gå omkring i den utstyrseln under hela sin vistelse här. det är väldigt nära en rent sektlik känsla att i stort sett alla tofflar omkring i sina tofflor och morgonrockar omkring i sina morgonrockar och ser nästintill identiska ut. jag är jätteglad för de som tycker att denna klädstil under vistelsen är bekväm och rofylld eller av någon annan anledning att föredra. för mig är dock inte morgonrock och tofflor på konferens vare sig rofyllt eller bekvämt eller en klädstil som jag av någon som helst anledning föredrar. inte alls, inte över huvud taget. varför jag inte heller har på mig det, utan som vanligt väljer att ha på mig de kläder som jag för tillfället känner mig som mest bekväm i.

det är helt faschinerande att kunna studera en helt ny aspekt av normer och normbrytande. jag har inte morgonrock på mig, och klädseln på majoriteten av övriga besökare gör att detta i de flesta andra sammanhang ganska vanliga bortval av klädsel är iögonfallande. som vanligt är ett synbart normbrytande något som är en aldrig utsinande källa till kommentarer, diskussioner och frågor. jag har inget emot det och har med tiden insett att det är ett av de vanligaste sätten för personer att förhålla sig till vissa former av normbrytande. det enda är att jag själv - som så ofta annars - glömmer hur jag ser ut och lever i villfarelsen att jag ser ut som alla andra, och gång på gång blir smått häpen när folk påpekar att så inte är fallet. men som sagt stör det mig inte, och jag är inte heller den enda bland oss som tänjer på normerna här på yasuragi.

tidigare under kvällen var det dock en man - iförd ett par oranga kalsonger under sin oknäppta morgonrock i en sammanfattningsvis ganska slafsig uppenbarelse - som uppenbarligen kände att det var en av hans viktiga uppgifter här i livet att påpeka och kritisera ickenormativ klädsel på yasuragi. i alla fall om det var jag som var iförd den ickenormativa klädseln. "SKARU HEM ELLER?" brölade han till mig när jag passerade honom och hans grabbgäng som stod och hängde i en trappa. "nä?" svarade jag. "var har du din kimmono?" fortsatte han, och åsyftade den typ av badrock som alla här går klädda i. frågan föranledde att jag började fundera på om jag hade en badrock, var den i så fall befann sig och att jag i alla fall definitivt inte upplevde det som om jag var i besittning av en dylik. jag vet inte hur denna tankeprocess avspeglade sig i mitt ansikte, men det verkade som om min samtalspartner upplevde det som om han var på väg att vinna en argumentation. han lutade sig - litet svajigt - mot mig, tog tag i sin badrock och hytte mot mig med den och sade "these are the rule here".

under tiden som jag avlägsnade mig från denne lagens väktare och hans kumpaner funderade jag på om inte detta var ett väldigt intressant exempel på hur normbrytande kan bemötas. och åsikten att det som inte följer för tillfället rådande normer är något att kritisera och helst med alla till buds stående medel förändra, så att det normativa upprätthålls. jag vet att dessa tankegångar mycket lätt kan ses som ett urskuldande och teoretiserande av min väldigt barnsliga vägran att ha på mig badrock förutom när jag känner för det. men jag är också av åsikten att det ena inte behöver utesluta det andra, och känner att jag i vilket fall som helst även i framtiden endast kommer att ha på mig badrock när jag själv av egen fri vilja väljer att ha det.

frukost med ud

självklart var det ett väldigt fint initiativ av ud att bjuda in oss alla svenska delegater till frukost i morse. även om inbjudan hade undgått väldigt många och kommit i sista stund. och det var verkligen inte uds fel att det var nästintill omöjligt att hitta till rummet där frukosten skulle äga rum vilket resulterade i att ett ganska stort antal förvirrade svenskar irrade omkring i ett parkeringsgarage i enorma centro banamex kl kvart över sju i morse och nog undrade vad vi höll på med egentligen. väl framme i vårt sinnrikt dolda rum var det faktiskt inte heller uds fel att frukosten inte alls fanns där utan var försenad. och det gjorde ju inget, vi började glatt mingla omkring och hälsa och prata med varandra – den aktivitet som vi alla hade som syfte med att komma till frukosten. det var väldigt givande att hälsa på och prata med representanter från sida, forum syd, diverse frivilligorganisationer och andra viktiga aktörer i den svenska hivpreventionen (och jaja, det var ok att mingla med socialstyrelsen också). när vi hade minglat alldeles för kort tid för att hinna hälsa på alla som kändes relevanta att hälsa på – det var nog iaf bortåt åttio personer närvarande – uppmanade ud oss dock bestämt att sätta oss. det var dags för den första aktiviteten: alla skulle presentera sig! detta skulle ske genom att var och en ställde sig upp och sa sitt namn samt vad en jobbade med. eftersom akustiken i rummet var minst sagt bristfällig så hörde jag vad ungefär hälften av de närvarande hette och vad lite färre sysslade med. detta fram till det var ungefär tjugo pers kvar att presentera sig vill säga, för då började plötsligen frukosten käckt bäras in under glam, skrammel och bang, vilket inte direkt underlättade receptionen av vad folk hette. en stilla tanke som hastigt flög förbi handlade om något i stil med att var det inte precis att presentera oss vi höll på att göra innan presentationsrundan, bara det att vi då hörde vad alla vi presenterade oss för hette samt hade tillfälle att prata lite om det kändes relevant.

eftersom frukosten anlänt var vi självklart tvungna att bryta sittsejouren för att äntligen stilla den numer ganska intensiva hungern. ”frukosten” visade sig vara kakor och frukt. jag är väldigt tacksam för frukten, men när jag kände hur världen började snurra av blodsockerbrist runt ettsnåret på dagen önskade jag smått att det skulle funnits något lite mer substantiellt till frukost. melon ger ju inte sådär väldigt långvarig mättnadskänsla… men frukten var ju i alla fall vegansk, vilket säkert är mer än vad en skulle kunnat säga om en mer substantiell frukost. så jag ska verkligen inte klaga.

uppbrottet för att hämta frukost innebar självklart att alla började mingla och prata med varandra igen – eftersom det var det vi ville göra. men det gick inte heller denna gång riktigt för sig. istället uppmanades vi att inta våra platser igen så snart som möjligt, eftersom det var dags för nästa programpunkt. vilken visade sig vara att en ung kille (alltså typ i min ålder) från svenska ambassaden skulle prata – om mexico. uppenbarligen hade det helt gått både ud och ambassadkillen förbi att någon kunde tala nåt annat än svenska på denna tillställning. bland annat hade det till effekt att den stackars ambassadpersonen fick stå och simultanöversätta sin på svenska förberedda föreläsning. lite hackigt blev det – men ändå fick vi höra förbluffande mycket – och länge – om mexikos historia. när han äntligen började närma sig nutid fick huvudansvarige avbryta eftersom tiden var slut och alla behövde gå. sammanfattningsvis en frukost som innebar trevligt och givande mingel, men med ganska stora svårigheter att optimera på grund av inslagen från ett visst departement… en riktig frukost á la ud.

anhalten efter frukosten blev toaletterna, och jag följde tätt efter micke in på en dylik. jag brukar i offentliga toalettsammanhang – på grund av rådande normer kombinerade med en viss ovilja att bråka och ifrågasätta saker för folk som ändå för tillfället inte kan göra något åt saken – när så krävs välja det som kallas ”herrtoaletten” och gjorde sålunda så denna gång. detta var dock inte alls i enlighet med önskan hos en person som tydligen hade någon form av ansvar för den toalett som micke och jag kom in på. han stoppade mig abrupt och började peka ut mig, samtidigt som han pratade upprört till micke på spanska. jag trodde först en sekund att toakillen trodde att jag och micke hade för avsikt att ha sex och av nån anledning hade något att invända mot detta. snart uppfattade jag dock på min rudimentära spanska att toakillen upprört förklarade för micke att detta var en herrtoalett och att jag därför inte var välkommen. micke tog all sin pedagogiska vältalighet i anspråk och förklarade för den upprörda toalettansvarige att jag visst borde få komma in på toan eftersom jag faktiskt var kille. den toalettansvarige gjorde stora ögon och var ute i korridoren under hela den återstående tid som jag var på toan.

jag blir uppriktigt väl till mods när folk i min omgivning inte kan könsbestämma mig eller könsbestämmer mig på något annat sätt än vad jag av slentrian ofta brukar låta mig göras. men jag blir samtidigt uppriktigt väldigt illa till mods av den enorma transexkludering som toalettsituationen här på världsaidskonferensen innebär. en hel del seminarier och workshops handlar om hur transpersoner kan och bör inkluderas i det hivpreventiva arbetet och vikten av att minska diskriminering, kränkningar och exkludering av transpersoner. och så har de samtidigt ett så jävla normativt, könsdikotomt och faschistoida toalettsystem att en blir galen.

vad kan väl sen avsluta dagen bättre än att göra det på samma sätt som den började – tillsammans med ud! ud och sida hade anordnat ett seminarium med det fyndiga namnet ”its risky busniess fokusing on risks only” som skulle handla om vikten av en mångfasetterad och sexpositiv sexualundervisning till ungdomar. först började allas vår käre aidsambassadör lennart hjelmåker med att dra den svenska sexualundervisningens och de sexuella rättigheternas historia – sammanfattningsvis uppenbarligen en riktig framgångssaga!

den nuvarande regeringen berömmer sig så om att verkligen stå i frontlinjen för hbt-rättigheter. vikten att kämpa mot homofobi som ett led i hivpreventivt arbete har berörts av nästan alla stora talare här på konferensen. det var dock inget som gjorde att det i berättelsen om hur sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter har växt fram i sverige med ett med ett enda andetag nämndes något som hade med heteronormer, hbt-rättigheter eller homofobi under denna.

efter denna glädjande historiska redogörelse kom sedan anförandets final – en beskrivning av den fantastiska sexualundervisning som vi har i sverige idag! så här ser det tydligen ut:
sexualundervisning är något som verkligen står högt på agendan i svenska skolor, som alla inser vikten av. lärarna är väldigt kompetenta på området, vilket skapar en tillåtande atmosfär att prata om sex helt problemfritt. i den omfattande sexualundervisningen varvas lektioner med gruppdiskussioner, i vilka eleverna delas in i mindre grupper så att alla ska ges plats och möjlighet att komma till tals och reflektera över sina egna tankar och attityder. detta sker självklart med ledning av en duktig lärare som har kompetensen att skapa en trygg och tillåtande miljö. inget land kan ha en bättre sexualundervisning än vi! hurra, hurra, hurra, HURRAAAA!!!

när denna inledning var avklarad var det dags för själva seminariet. och självklart ska en inte tro att det handlar om hivprevention eller sexualundervisning i sverige. varför skulle det göra det, det har vi ju just fått reda på är helt perfekt, bortom all kritik! inget mer att tala om alltså. nej, istället är det såklart personer från indien, uganda, latinamerika och usa som ska prata om hur de kämpar för att jobba i de svåra situationer se de befinner sig i. ”hiv” och ”sverige” är något som varken i allmänhetens eller uds öron tycks förenligt – allt som har med hiv att göra tycks per definition ha att göra med något annat land än sverige. jag måste verkligen betona att jag tyckte talarna var jätteintressanta och väldigt inspirerande, det är inte det. det är bara så jävla otroligt symptomatiskt för den självgodhet och brist på självreflektion som råder i många delar av sverige – inte minst på departement och myndigheter…

när jag sent omsider fick åka hem efter en fjorton timmars arbetsdag gick jag sen vilse i mexico city så det tog en och en halv timme att komma hem. och nu när jag precis skrivit allt det här loggades jag ut så att allt försvann så att jag var tvungen att skriva allt igen. nu måste jag VERKLIGEN sova!

jävla vetenskap

jag håller precis på och läser bitterfittan av maria sveland. den är bra på många sätt om än inte nydanande. men varför ska alla böcker behöva vara det? en grej gick jag dock verkligen igång på, något som ligger som en latent bubblande irritation hos mig och som vid en liten retning - som exempelvis när jag läser bitterfittan - bubblar upp i form av en oresonlig frustration. objektet för min frustration är den förbannade onyanserade och oreflekterade tilltron till Vetenskapen och Vetenskapliga Studier! och övertygelsen att om en Vetenskaplig Studie (och främst då en Naturvetenskaplig Studie) har kommit fram till något, så är det lika med sanningen och oifrågasättbart! det är fullkomligt idiotiskt!

det som retade gallfeber på mig i bitterfittan var omnämnandet av en studie som visade på att kvinnor är mer ansträngande att lyssna på än män. studien drog slutsatsen att kvinnor använder sin röstmelodi på ett sätt som är jobbigare för lyssnaren än röstmelodin som män använder sig av. redan här kan en börja njuta av den fantastiska uppdelningen av befolkningen i kategorierna ”män” och ”kvinnor”, respektive grupp (bland annat) skarpt avgränsad och definierad av hur de ANVÄNDER SIN JÄVLA RÖSTMELODI! gaaah!

okej, en inte helt ovesäntlig detalj i sammanhanget är ju hur den här fantastiska studien genomfördes. och har en sett på maken, vilken analytiskt korrekt och nyanserad datainsamlingsmetodik *drypande sarkasm*: forskarna har studerat hur länge män är koncentrerade på vad en kvinnlig respektive manlig samtalspartner säger. vid upptäckten av att männen är koncentrerade kortare tid på vad kvinnor säger har forskarna dragit den slundriga slutsatsen att det måste ha att göra med att röstmelodin hos kvinnorna tröttar ut de stackars männen så till den milda grad att de inte orkar upprätthålla koncentrationen och lyssna på vad kvinnorna säger. helt utan analys av kringliggande eventuellt påverkande faktorer, omgivande strukturer, genusperspektiv, missade felkällor etc kan alltså en dylik studie bekräfta hypotesen den är utförd i syfte att bekräfta. och det här är ett typexempel på hur en vetenskaplig studie är upplagd (det är dock inte ofta uppmärksammade studier är så klantigt utförda som denna).

jag har pluggat naturvetenskap och teknik i en massa herrans år, och jobbat med en massa naturvetenskapliga forskningsprojekt. jag har privilegiet att slippa känna mig svarslös, oförstående och idiotisk när naturvetenskapliga forskningsresultat visar på olika fenomen och drar allehanda slutsatser. jag har till och med förmånen att oftast begripa det mesta av dem. och inte minst att förstå hur relativa och subjektiva de ”fakta” som vetenskapliga studier presenterar är. i en diskussion helt nyligen framkom den smarta formuleringen att ”vetenskap är som religion. du väljer helt enkelt de delar som du tror på och håller fast vid dem. det som därefter händer tolkar du på ett sådant sätt att de bekräftar din förståelse av verkligheten.” jag kommer inte ihåg vem som sa det (eller om det till och med råkade vara jag), men det stämmer så fantastiskt bra.

något som ofta glöms bort vid tillägnandet av vetenskapliga studier är varför och hur frågan ställdes som studien gjorts i syfte att besvara, och vilken hypotes som ligger bakom den ställda frågan. om jag skulle göra en studie om på vilket sätt föräldrar till upproriska tonåringar helst skulle ha ihjäl sina barn - genom att skära av dem halsen eller köra över dem med bilen, och dessutom tolka all data som inte visade på något av dessa alternativ som om föräldrarna lika gärna skulle tillgripa bägge metoderna - skulle jag säkerligen få ett resultat som visade på endera alternativet. dessutom skulle med all sannolikhet bilden av väldigt blodtörstiga, mordiska föräldrar och stackars utsatta tonåringar målas upp, eftersom den fråga jag ställt över huvud taget öppnar för möjligheten att ha ihjäl barnen och dessutom erbjuder två alternativ för hur detta kan ske. om en någolunda insiktsfull person skulle ta del av studien skulle den förhoppningsvis fundera varför jag utfört den. vart vill jag komma med den? varför förutsätter jag att föräldrarna över huvud taget vill ha ihjäl sina ungar? hur har jag valt de här svarsalternativen? och vem fan har finansierat en så meningslös studie?

i de flesta studier som genomförs luras vi att inte göra de här och liknande ifrågasättanden på grund av att frågorna är ställda i linje med rådande fördomar, normer och förgivettagna sanningar. gjorda utefter grundantaganden som ses som ”Naturliga”. på så sätt tillåts idiotstudier passera, som exempelvis att homosexuella mäns hjärnor ”reagerar” på samma sätt som heterosexuella kvinnors hjärnor och att nyblivna mödrar får en endorfinkick då de får se en bild på deras barn. hypoteserna som ligger till grund för studierna är just dessa: homosexuella män har hjärnor som liknar kvinnors. nyblivna mödrar har hjärnor som ger belöning när de är i närheten av sina barn. det tror vi att vi vet och vill få bekräftelse på det. och får det självklart också när det är de svaren vi letar efter.

än dummare är slutsatsen att företeelser som kan påvisas fysiologiskt innebär att de är ”Naturliga” och ickepåverkbara. att omvärlden och de normsystem som omger oss kan ha påverkat nyblivna mödrars, homosexuella mäns och varenda annan jävels hjärna till att fungera i linje med våra förväntningar finns liksom inte med i bilden. dessutom ligger det en positivistisk tolkningsmall över förståelsen av allt mänskligt beteende: att det finns en social ”konstruktion” och en biologisk, essentiell opåverkbar verklighet i varje människa. människor tvingas fortfarande uppfattas som en ”äkta” och en ”skapad” del och våndas över att inte veta vad som är äkta i dess känslor. fy fan vad irriterande! varenda känsla och varenda tanke är socialt konstruerad! det finns inget sånt som en ”äkta” människa! och på samma gång finns det inte en enda människa som inte är äkta! dock är den förståelsen av individer uppenbarligen väldigt problematisk. synen att varje människa är en genuin och äkta och samtidigt föränderlig enhet, vars uppenbarelse i varje sekund är ett resultat av alla de intryck och erfarenheter samt den biologi som människan har tycks dessvärre väldigt långt borta.

lika långt borta är de resultat som visar på motsatser till den essentialistiska förståelsen av människor. som exempelvis studien om testosternhalten hos personer i ledande position: att personer i ledande position har högre testosteronhalt än genomsnittet har varit känt ett tag och tolkats som att hög testosteronhalt gör människor mer lämpade att leda andra. dock har senare studier visat att personer som hamnar i en ledande position ERHÅLLER högre testosteronhalt, men detta har av nån oförklarlig anledning *sarkasm igen* inte alls mött samma publicistiska respons.

att försöka börja omvärdera vår människobild, att kämpa för att verkligen få fram nya progressiva kunskaper istället för att befästa gamla sedan länge förlegade fördomar och försöka komma ifrån all jävla romantisering och tilltro till naturvetenskaplig forskning och ”Naturen” som sanningssägare är något som är en av de stora utmaningarna vi står inför. jag tror att en skulle kunna komma väldigt väldigt långt om en började våga ifrågasätta gamla respekterade förgivettagna auktoriteter, vågade ställa nya frågor och vågade se bortom gamla svar.


igår kom carro och jag förresten på att det oftast går ganska bra att använda bara en vokal istället för en massa olika när en pratar. med en dylik förenkling av språket skulle föregående mening alltså exempelvis bli (om en enbart använder ”a” som vokal): ”agar kam carra ach jag pa att dat aftast gar ganska bra att anvanda bara an vakal astallat far an massa alaka nar an pratar”. sen höll vi på en lång stund med att utröna vilken vokal som var bäst lämpad för ändamålet. a är ganska bra. e också, jag gillar e eftersom det automatiskt medför att alla pronomen uttalas ”hen”. dock låter det lite som norska när e uteslutande används som vokal, vilket ju iofs inte behöver vara en nackdel. ö låter jättefånigt i längden (eller faktiskt bara efter en kort stund). det är fantastiskt vilka möjligheter som uppenbarade sig vid tanken på att enbart en vokal behövs åt gången. istället för att generellt bara bestämma att en enda vokal skulle användas skulle en ju kunna byta då och då. kanske skulle en kunna använda en vokal per dag, och istället för det gamla uttjatade måndag, tisdag, onsdag etc omnämna dagarna till ”a-dag”, ”o-dog”, ”u-dug” osv. undrar vart jag ska skicka det här revolutionerande förslaget? kanske till kungen. undrar om jag faktiskt inte ska göra det...

hotellgångar och poff-väskor

ovanför mitt skrivbord på hotellrummet i sundsvall finns det en lucka i väggen på ungefär enhalv gånger enhalv ometer. om en går in i rummet som ligger brevid mitt rum och kollar finns det en _exakt_ likadan lucka ovanför skrivbordet i det rummet, som är så att säga en spegelvändning av mitt rum. pelle (som bor i rummet brevid mig) och jag faschinerades ett bra tag över luckorna, och kom fram till att det rimligtvis måste vara en genväg mellan rummen. vi insåg att hotellpersonalen placerar personer som har stor sannolikhet att vilja komma mellan varandras rum i såna rum med ett kryphål ovanför skrivbordet. det är ju ett perfekt sätt att få eller bli nattgäst - det kan ju kännas som ett stort steg innan att bestämma att en ska gå till den ena eller den andra, och det kanske känns lite kymigt att gå ut i korridoren och knacka på för att bli insläppt. vilken fantastisk lösning att ha ett kryphål mellan rummen, det faller sig så mycket mer självklart om någon eller en själv plötsligt kommer krypande genom väggen!

sen öppnade vi luckorna och blev smärtsamt varse vilken möjlighet som gått hotellarkitekten förbi. det är bara speglar som sitter ovanför skrivbordet och som en kan öppna om en längtar efter att se sig själv alternativt stänga när en blir trött på det. jag undrar om jag ska börja konsulta inom hotellbranchen? jag och pelle kanske ska lämna sexarbetet och gå ihop och bilda företag? ”pelle och magnus ab”. känner mig inte riktigt hundra på namnet...

jag gillar inte alls att bo på hotell egentligen, har jag kommit på. det är så himla uppstyrt och likadant överallt. alla förutsätts känna sig bekväma med exakt samma typer av rutiner, samma tre vikta handdukar, samma upponervända glas i badrummet och på bordet och SAMMA JÄVLA BIBEL*! gaaaah, nu hittade jag den i det här rummet också! har genast min vana trogen lagt ut den i korridoren utanför dörren. jag fattar inte, det är så enormt provocerande att det just är bibeln som det förutsätts att alla vill eller ska ha på rummet! och de som verkligen VILL ha en bibel har väl för fan med sig en, eller klarar sig utan den den eller de nätten som den ska bo på hotellet! det är så enormt kristetnormativt att jag tror jag storknar. JAG VILL INTE HA EN BIBEL PÅ RUMMET OM JAG SKA SOVA PÅ HOTELL! det är verkligen inte det att jag inte kan sova i samma rum som en bibel, det är mig fullständigt egalt. men att någon har bestämt att ALLA ska ha en bibel på rummet när de sover på hotell, det är ju för fan för orimligt!
(* jag vet om att det inte är bibeln utan nya testamentet som finns på rummet på varje hotell, så även på aktuellt hotell i sundsvall. men jag orkar inte skriva nya testamentet varenda gång jag nämner den, och det är ju faktiskt iaf en halvsanning att kalla den för bibeln.)

nåt annat som hotell tycker att de kan bestämma över är vilken ordning jag ska ha i rummet och vad som är skräp och inte. jag tycker inte att nån ska behöva bädda min säng, om jag vill ha den bäddad får jag väl för fan se till att göra det själv. och jag vill INTE att folk ska slänga saker som jag inte upplever som skräp. senast jag bodde på hotell och utlät mig över det irriterande att jag precis blivit av med min vattenflaska som jag prydligt hade slängt på golvet i hotellrummet tipsade en smart person mig om att hänga upp ”do not disturb”-skylten på dörren. det är en fantastisk idé som jag verkligen ska testa idag. dessutom är det festligt att föreställa sig vad hotellpersonalen tänker att jag gör på hotellrummet i två dar i sträck som innebär att jag aldrig vill bli störd.

nu känner jag mig lite dum som har skrivit så mycket negativ och klagomål på hotell. hotellpersonal brukar vara jättetrevlig och det är en fantastisk bra grej att kunna sova i städer där en inte känner någon som en kan bo hos. det passar bara inte riktigt mitt sätt att bo och trivas bara, men det kan ju inte passa alla - det är jag fullt medveten om. jag sover mycket hellere på hotellet i sundsvall än låter bli att sova på hotellet i sundsvall, nu när jag ändå måste vara i sundsvall. och att vara i olika städer tycker jag om, så hotellvistelser är något som jag helt enkelt får finna mig i. och frukosten på det här hotelet var förresten jättegod med veganmat så att jag blev proppmätt. och hotellpersonalen är jättetrevlig, sa jag det?

en annan grej som jag inte kan låte bli att ta upp nu när det här dbinlägget uppenbarligen kom att handla om övernattningar på stället som inte är där en är bofast är hur min väska fungerar - jag har en ”poff-väska” har jag äntligen identifierat! det var kasper som fick mig till den insikten på peace and love, genom att beskriva hur hans väska fungerar (han har också en poff-väska). såhär formulerade han det: ”när jag kommer till ett hotellrum och öppnar väskan så säger det bara POFF, och sen så ligger hela väskans innehåll utspritt över rummet”. EXAKT så är det för mig, och jag förundras varje gång! HUR kan alla kläder efter ett mycket kort tag ligga över hela rummet? och så förra helgen fann jag äntligen förklaringen: jag har en poff-väska! skönt att det finns en förklaring till allt!

som om en slungats in i en värld skapad av kraftwerk. betong och stål, oändlig takhöjd, oändligt antal våningar, oändligt antal rum och prång. allt skinandes dovt i grönt och lila och insvept i metallisk förförisk tung industri-synth. överallt svettiga, attraktiva, halvnakna kroppar. åtrå och kåthet varvad med hängivenhet till musiken och besatthet av rytmen. blandningen av sexualiteter, hudfärger, kön, könsuttryck, kläder och utseenden är slående och fantastisk. alla samlade för att hänge sig till musik, till dans, till åtrå, till varandra. en upplevelse som inte går att beskriva i ord. som om en själv befann sig i en av sina egna surrealistiska och ofattbara drömmar.

berghein.

från lite olika håll har jag fått höra att berghein är ett schysst ställe att gå till. en klubb i en gammal industrilokal har det sagts. lite kinky, inget om en är pryd. allright, berghein verkade ju vara ett ställe värt ett besök resonerade vi. två dagar gick det åt för att lokalisera stället. till sist snokade vi upp en biergarten där vi på alla de beskrivningar vi fått tyckte att det borde ligga, och fick bekräftat att berghein iaf låg granne med ovan nämnda biergarten. ”it’s the best club in berlin” fick vi också reda på. ahaja, vabradå för vi hade tänkt gå dit.

vid halv tolv har vi inget bättre för oss än att ge oss iväg till stället. eller att försöka hitta dit rättare sagt, och under tiden övertyga oss om att vi vet att vi är på rätt väg, trots att vi går på en ödslig transportväg in i ett dött industriområde utan någon som helst indikation att vägen ledde nån annan stans än en dunkel lastkaj eller slutade tvärt i ett staket. efter ett tag kunde en dock ana en stor byggnad med lila och grönt lysande fönster och snart kom vi fram till en länga med slingrande kravallstaket. ensamma kom vi fram till dörren, som öppnades av en person som såg ut att extraknäcka som portier på berghein vid sidan av sitt ordinarie arbete som maffiatorped. vi fick, efter att ha blivit utstirrade och fått känna oss som idioter, reda på att dörrarna öppnades vid midnatt.

när klubben väl öppnade hade det samlats en sådär sextio personer mellan kravallstaketen, och tillströmningen av personer tilltog ständigt. vakten som släppte in oss gjorde att den förra vakten såg ut som någon av karaktärerna i ”bä bä vita lamm”. två meter lång, svart hår och skägg, ett tiotal tjocka piercings på olika ställen i ansiktet, vars högra sida också täcktes av tatueringar i form av oregelbundna svarta linjer. jag drog en lättnandes suck när jag passerat denna inkarnation av läskighet och fann mig ganska lättad av att bli visiterad och få min väska och jacka genomsökta av en helt vanlig vakt. ”no cameras allowed”. jag vet, jag hade som tur kommit ihåg att lämna min hemma.

det går inte att beskriva känslan av att komma in i de enorma utrymmena med industy ekandes mellan väggarna, pelarna, golven och taken. utrymmet på nedre plan slutar inte med en vägg, utan tynar istället bort i mörker och prång – senare under kvällen flitigt använda för allehanda sexuella eskapader. även på de öviga våningarna är det snarare ett till rum än en vägg som möter en om en rör sig bort från centrum – det pulserande dansgolvet och det stora hålet i vilket en kan titta ner på underliggande våningar och människor.

totalt finns säkert ett tiotal barer i byggnaden, såväl stora och uppenbara som undangömda i ett rum som ligger efter ett rum efter rummet brevid närmsta dansgolvet. huvuddelen av klientelet som fyller upp lokalerna är män, huvuddelen av dessa enbart intresserade av andra män. dock är inte stämningen som den enligt mina erfarenheter och fördomar ofta är på ordinarie bögklubbar. men självklart genomsyras atmosfären av en viss bögklubbsstämning, dock med mycket queera influenser.

efter att länge ha gnuggats mot och gungat med ett otal skälvande, studsande, flexande, dansande kroppar insåg vi att en grind som suttit för en av de många ståltrapporna nu var borttagen och att den förut spärrade trappan numera därför var öppen, och sålunda att utrymmet ovanför trappan också blivit möjligt att beträda. ”jag är inte nyfiken, bara jag får veta’t” är ett uttryck i min familj som stämmer väldigt bra in på alla familjemedlemmar, och mycket riktigt klättrade vi snart uppför den plötsligt tillgängliggjorda trappan och fann oss strax stå och titta oss omkring i – TADAAA – en glassbar! till tung industrisynth kunde en så stå och välja mellan ”erdbeere”, ”schokolade”, ”pistasche” eller ”himbeere” i våffla eller bägare. surrealismen nådde nya nivåer.

jag är såld.