på golvet i duschen hade det legat en nästan tom pumptvål i flera dagar. en sån där jätteirriterande grej som bara inte blir av att göra nåt åt, utan bara ligger och gnager på ens irritation, samvete och eventuellt även på golvet (för vem vet vad tomma pumptvålsflaskor sysselsätter sig med när en inte ser på...). men så igår när jag duschade, som brukligt omgärdad av duschdraperi, så tänkte jag: ”NU! NU ska det ske! Upp med tvålen, omedlabums!”. snabbt som bara den för att inte den fantastiska känslan av segervittring skulle hinna utbytas av den där överväldigande, apatiserande känslan av handlingsförlamning och likgiltighet, böjde jag mig ner så hastigt jag någonsin kunde för att uppbringa tvålen från dess uppehållsort sedan alltför länge. duschutrymmet är litet och huvudet var tvunget att strykas längs draperiet. trodde jag.

BANG! sa det när huvudet helt plötsligt abrupt hejdades i sin nedfärd och stjärnorna istället började singla ner över mig, duschen och den jävla pumptvålen. jag borde ha förstått det - såklart har tvålen fått över en massa andra badrumsattrialjer på sin sida! den här gången var det handfatet, som lömskt smugit sig in och placerat sig precis i banan för mitt huvuds nedfärd, listigt dolt bakom duschdraperiet.

sedan den här händelsen har jag haft ont i huvudet så fort jag rynkat pannan, tänkt, pratat eller gjort nåt som helst annars. jag tycker att jag liksom kan skönja som en krater mitt i pannan. tänk om det ligger och pyr nån form av orolighet därunder? som när jag minst anar det kan få sitt utbrott i form av en kaskad av grå hjärnsubstans? blä. hoppas inte det. däremot kan en ju undra om det är på grund av min konfrontation med handfatet jag har varit konstant trött och mått illa sen igår. jag brukar aldrig behöva sova så här mycket. illa mår jag lite då och då, så det är ju inget skumt tecken iofs. men trött brukar jag aldrig vara.

annars så har helgen varit fantastiskt bra. en kompis gamla dagboksinlägg inspirerade mig att måla naglarna idag, för första gången på säkert ett år! vad har hänt med mig egentligen. en gång i tiden var ju målade naglar en del av den visuella uppenbarelse som av omvärlden brukar betraktas som mig. jävla tidsbrist, det är säkert en bidragande orsak. men iofs kunde jag ju förut gå upp en timme tidigare för att hinna måla naglarna... jaja, kul att bli inspirerad att göra det igen, iaf. blev ärligt glad av det. tack johan.

häng i solna centrum var en annan aktivitet som delar av dagen ägnades åt. att umgås med personer en tycker mycket om är något som verkligen är nödvändigt i mitt liv. jag skulle köpa skruvar. jag kan ingenting om skruvar. personen jag förklarade för hurdana skruvar jag trodde att jag skulle ha glodde på mig som om jag var helt körd i huvet. det kände jag mig iofs också, så vi båda hade nog en ganska likartad bild av mig i den situationen...

sen på gymmet upptäckte jag en ny fantastisk grej med nagellacket. det hade nästintill exakt samma färg som den röda randen jag gjorde i håret igår. fatta vad matchande! en annan trevlig grej på gymmet var värsta HUNKEN som kom dit efter ett tag. fan vad utseendefixerad och ytlig och hemsk jag känner mig när en snygg kille kan få mig att bli helt euforisk. men å andra sidan så är det ju så, och ärligt talat skäms jag inte ett dugg för det. min ytlighet är en del av mig. förhoppningsvis är det inte det enda som framgår i min personlighet.

ont i huvet, nagellackad och glad. och pumptvålen upptagen från golvet. tänk vilken helg ändå.