proteinpulver

med viss regelbundenhet har jag under de senaste 15 åren av mitt liv tränat på gym. under de senaste åren har det kommit in en helt ny faktor i träningen, något som drastiskt påverkat mina gymbesök. den nya faktorn stavas proteinpulver.

proteinpulver är ett pulver som blandas med vatten och blir på detta sätt någon typ av dryck, som såvitt jag har förstått det är tänkt att dricka för att ge nån form av välbehövliga tillskott till kroppen efter träningen. jag har aldrig riktigt fördjupat mig i proteinpulver och användningen av detsamma, eftersom jag misstänker att de flesta av dessa pulver inte är veganska och att jag dessutom tycker att det känns mer tilltalande att äta saker som inte kommer i pulverform och blandas till nån form av vällingliknande sörja. men personer får gärna äta det om de vill, inte mig emot.

på senare tid har dock proteinpulvren allt mer markant påverkat min egen närvaro på gymmet. allt fler gymbesökare - till största delen personer som jag uppfattar som cismän - intar detta vattenblandade pulver. och inte när de har duschat, klätt på sig och gått ifrån gymmet, som en kanske skulle kunnat förvänta sig. nej en aspekt av proteinpulverskonsumtion tycks vara att det ska intagas på gymmet, gärna innan en har duschat. inte heller det borde väl spela någon roll för mig, skulle en kunna resonera. men det finns aspekter av proteinpulverdryckssörplande som drastiskt inverkar på min egen gymtrivsel.

för det första tycks det vara otroligt svårt att pricka den plastbehållare i vilken proteinpulvret och vatten ska blandas. handfat, bänkar och golv är allt oftare frikostigt täckta med jordgubbs-, choklad-, eller vaniljdoftande pulver. inte heller tycks plastkärlen sluta tätt, utan även den vattenblandade proteinhaltiga vällingen innehållandes djurprodukter drälls ofta och gärna på såväl golv och bänkar - företrädesvis på bänken i närheten av mitt skåp. jag inser att jag måste tolerera att folk i min närhet äter saker som består av eller innehåller djurrester, det finns inte mycket att göra åt saken. men när de häller det precis där jag ska byta om så att min väska och mina kläder blir nerkladdade av det går det faktiskt lite för långt.

förutom att själva pulvret och kladdet alltmer inkräktar på min privata sfär finns det uppenbarligen en ritual vid proteinpulversdryckskonsumtion som jag inte kunnat undgå att notera. intagandet av proteinpulver fyller tydligen en viktig social funktion för (personer som jag läser som) cismän, och ska gärna utföras i grupp. efter att så kladdigt och skvättigt som möjligt ha blandat ihop vatten och proteinpulver i det för ändamålet medtagna plastkärlet ska blandningen enligt vad jag har observerat drickas under tiden som en bredbent sitter på bänkarna framför skåpen, tillsammans med andra cismän som också bredbent sitter och dricker proteindryck. jag förnekar ingen nöjet av socialt umgänge, men när detta medför att en ringa skara på sisådär 4-5 personer effektivt kan spärra tillgången till nästintill alla skåp i omklädningsrummet, inklusive mitt, kan jag inte låta bli att stillsamt fundera på varför denna proteinstinna male-bonding-ritual måste genomföras just i omklädningsrummet där jag vill byta om och i så liten utsträckning som möjligt konfronteras med djurinnehållande pulver och platstagande grabbig bondning.

det går inte att förstå allt, och bara för att en själv inte kan inse relevansen eller tjusningen av ett fenomen behöver det verkligen inte betyda att det är fel. jag vill verkligen ha en positiv inställning till nya aspekter i tillvaron, och proteinpulverskonsumtion är egentligen inget undantag. men skulle det inte kunna ske lite mindre påtagligt? jag har inget emot proteinpulver, så länge det inte kladdar på mig.

livet utan stora frågor

meningen med livet, huruvida det finns liv på andra planeter än jorden och vad som händer när en dör brukar enligt någon allmänt vedertagen sanning definieras som ”de stora frågorna”. i allehanda sammanhang under hela mitt liv där ”de stora frågorna” har berörts, såväl mycket utförligt som helt flyktigt, har det nästintill alltid tyckts finnas någon form av underförstådd konsensus om vad ”de stora frågorna” innebär och - framför allt - att dessa frågor är någonting som alla människor grubblar över och finner högst relevanta. på något sätt har jag utan att reflektera ytterligare över det upplevt det som om att grubbla på de ”stora frågorna” är en central och oundviklig del av att vara människa, en erfarenhet som alla människor på jorden delar.

många gånger då ”de stora frågorna” har berörts har jag mentalt halvt undermedvetet nickat i medhåll, suckat och melankoliskt tänkt ”de stora frågorna, ja. tänk den som ändå någon gång fick någon klarhet i dem” och sedan ansträngt mig i att försjunka i djupa tankar relaterat till dessa stora frågor. dock är det något som vid alla dessa tillfällen känts aningen falskt, som om något inte riktigt stämmer. jag har aldrig heller, när jag försökt granska mina egna tankar i frågan, eller i mina ansträngningar att försjunka i djupa tankar över dessa, riktigt lyckats. det har känts som om tankarna halkat, tappat fokus och sedan förirrat sig någon annan stans. många gånger som detta har hänt har jag tolkat det som att jag är en ganska ointressant och ytlig människa som inte har några insiktsfulla och välutvecklade tankar, slutledningar eller iaf gissningar om ”de stora frågorna”. jag har dock tappert intalat mig att jag säkert har det egentligen, bara det att jag inte har formulerat dem tillräckligt tydligt för mig själv än.

för ett kort tag sedan började dock en tanke långsamt gro i min hjärna. en vag misstanke som ganska snabbt utvecklades till en klar insikt, som på samma gång var häpnadsväckande enkel och samtidigt kom som en fullständig överraskning: jag är inte ett dugg intresserad av ”de stora frågorna”! vad som händer när jag dör är mig fullständigt egalt eftersom jag knappt lyckas ha koll på allt som händer när jag lever, och dessutom är jag övertygad om att det inte kommer att hända iaf mig ett förbaskandes dugg efter att jag dör, förutom att jag möjligtvis kommer att bli uppeldad och sen nergrävd eller utspridd nånstans. jag kan inte heller tänka mig något mer ointressant att fundera på än vad meningen med livet är eller om något dylikt finns någon annan stans än på denna planet. meningen eller ickemeningen med livet är enligt mig upp till varje människa att själv definiera och säkerligen finns det nästan 7 miljarder meningar med livet vid det här laget, och det om en enbart räknar till antalet människor. fullt tillräckligt många för att slippa bekymra sig om eventuella andra meningar med livet någon annan stans än på jorden enligt mig. oavsett svaren eller ickesvaren på någon av ”de stora frågorna” kommer allt i mitt liv att fortsätta på samma sätt likafullt, och jag kan inte annat än känna att dessa frågor för mig är oerhört ointressanta.

av någon märklig anledning känner jag mig lurad. varför har jag levt i villfarelsen att de här frågorna är intressanta? och varför har jag, som så ofta jag kan försöker reflektera och ifrågasätta det jag tycker, tänker och gör, aldrig ställt mig frågan om jag tycker att meningen med livet, eventuella händelser efter döden och potentiellt mycket perifert liv i universum är intressant att grubbla på? ju mer jag tänker på det desto mer uppenbart är det att jag aldrig tagit ställning till om dessa frågor är intressanta eller inte; eftersom det uppenbarligen har varit en aspekt av att vara människa att fundera på dessa frågor har jag utan att över huvud taget tänka på det inkorporerat dessa ”stora frågor” som intressanta även i min funderingsvärld, som gökungar i mitt oansvarigt snåriga fågelbo till hjärna.

men nu är de äntligen påkomna, och ut ska de! jag kan äntligen skaka på huvudet när nån på ”filosofiska rummet” i p1 säger ”... livet... döden... och sådana stora frågor som alla människor grubblar över...” och högt säga ”NEJ!” till den förbluffade radion. NEJNEJNEJ, jag grubblar inte alls på de frågorna! i mitt liv har de stora frågorna inte längre någon plats, de är utkörda! i alla fall så länge de stora frågorna ska definieras son frågor som rör meningen med livet, vad som händer när det dör och det där jävla ointressanta eventuella livet nån annan stans än på jorden som det läggs miljardtals dollar årligen på att försöka hitta, jag vägrar att tycka att det är intressant längre!

jag skulle kunna ge med mig och tycka att ”de stora frågorna” var intressanta igen, om de omdefinierades helt. jag kommer att ägna mitt liv till ”de stora frågorna” om de istället kommer att handla om hur vi kan skapa en värld där inte människor belönas och bestraffas på grund av vilken hudfärg de har, vilket kön personer de blir kära i och har sex med har, hur många de blir kära i eller har sex med under samma tidsperiod, vilket kön de själva definierar sig som, vilka deras föräldrar var och hur mycket de tjänade, hur de tar sig fram och kommunicerar och en massa andra aspekter som är en del av det här med att vara människa. jag skulle älska att ägna de stora frågorna all min uppmärksamhet om de innefattade hur en kan få människor att kommunicera med varandra på ett inhörande och ödmjukt sätt där alla gör sitt bästa för att tolka vad andra säger välvilligt och tänka att andra nog ändå kan ha något att säga en även om det inte är de personer en tycker allra bäst om istället för att vägra att lyssna, enbart tänka att en själv har rätt och utgå från att andra är dumma i huvet. jag skulle ge mitt hjärta åt de stora frågorna om de handlade om hur en på bästa sätt kan lägga samhällets resurser på att göra livet så bra som möjligt för alla dess invånare, utan att döma vissa som inte önskvärda eftersom de råkar vara födda och vuxit upp på fel plats på jorden, istället för att se människor som uteslutande en ekonomisk resurs eller kostnad. jag lovar, jag kommer helt att omvärdera mitt beslut att vägra de stora frågorna tillträde till mitt liv när denna förändring har skett. tills dess väljer jag att enbart ha små frågor i mitt liv.

farliga farliga internet

”hej jag är forskare, och jag forskar på unga och internetanvändning. internet är en FARLIG plats, där ungdomar kan råka illa ut. i min forskning har jag till min förvåning upptäckt att ungdomar vet om att internet är en farlig plats, i alla fall säger de det. men det kan inte riktigt stämma, eftersom de ändå utsätter sig för risker. det är svårt för oss vuxna att förstå hur ungdomar tänker, och därför ägnar jag min forskning åt att ta reda åt det.”

kanske lite raljerande, men detta resonemang är snarlikt det som många gånger förs i studier som rör ungdomar och internet, studier som jag är hänvisad till att läsa. och det är varje gång lika sjukt irriterande. varje gång får jag sådan lust att skriva en studie med inledningen:

”det finns många gator i sverige, vilket är verkligt FARLIGA platser, människor blir påkörda, bilar krockar och det är många som till och med DÖR på gatorna varje år. människor i sverige verkar förvånande nog vara medvetna om detta, i alla fall säger de det. men det kan inte riktigt stämma, eftersom de ändå utsätter sig för risker. det är svårt för mig att förstå hur de här människorna tänker, därför ägnar jag min forskning åt att försöka ta reda på det.”

för mig är detta resonemang av exakt samma kvalité som det tidigare. men jag har ännu inte sett någon sådan studie. kanske beror det i och för sig till viss del på att jag inte håller på med trafiksäkerhet till vardags, men det finns i min upplevelse en mer nyanserad syn på vägar än på internet i forskarvärlden och i den ”allmänna debatten”.

i nästan alla studier om internet görs vissa ansatser att visa på en nyanserad bild genom att exemplifiera såväl positiva som negativa aspekter. inledningen brukar innehålla några meningar med budskapet ”internet har många fördelar. människor kan få snabbt få mycket information och kommunicera med varandra. men vad många inte tänker på är att det också finns risker med internet (och dem ska jag ägna vartenda återstående ord i den här studien att skriva om)”. varför finns det så ytterst få undantag från detta tillvägagångssätt? varför är det alltid föreställningar om ”negativa aspekter med internet” som ska beskrivas på samma onyanserade och stereotypa sätt?

för att återgå till jämförelsen med gatorna skulle en grundläggande studie av människors användande av gator kunna inledas med något om att vägar visserligen har många fördelar: det går snabbt att ta sig till och från olika ställen, människor och saker kan transporteras på dem och det underlättar både affärsmässiga och sociala relationer. men det finns även väldigt många negativa aspekter med gatorna, och det är dem som fokus bör läggas på att studera. därefter skulle studien gå in på att grundligt studera människors oförsiktiga framfart på vägarna, att många beter sig på de mest märkliga och osäkra sätt, att personer som kan slå ner en rör sig längs gator och personer som vill köpa sex likaså. folk blir till och med våldtagna och misshandlade på gator, och allt det här fortgår utan att folk är rädda för att ge sig ut på vägarna! hur TÄNKER dessa personer?

jag tror att människor strävar efter att skapa en situation som i alla fall för tillfället känns hållbar. är det något vi är hänvisade eller positiva till att använda oss av är det troligt att vi kommer att i vårt användande av detta något kommer att fokusera på dess positiva aspekter och varför vi använder oss av det istället för dess negativa aspekter och risker. det här blir ganska tydligt i exempelvis sexualundervisning. det har lagts hur mycket ansträngningar som helst på att skrämma upp folk genom att visa bilder på såriga könsorgan eller att på andra sätt övertyga om hur äckligt det är med könssjukdomar. usch vad gräsligt äckligt och hemskt tänker folk och det pirrar olustigt längs ryggen och kliar obehagligt i skrevet. men det är däremot inte något som en vanligtvis tänker på i en sexuell situation, eftersom det där inte passar in. när en har sex vill de flesta vara kåta och känna att både en själv och den eller de en har sex med är sexiga. i den känslan passar de äckliga infekterade könsorganen väldigt dåligt in, och därför är det något som en oftast aktivt väljer att tänka bort i sexuella situationer.

jag är övertygad om att en i såväl sex- som internetsammanhang måste ha en positiv grundinställning och våga fokusera på det som är positivt med det hela istället för att bara nämna det i förbifarten för att verka nyanserad. internet, sex eller vad det nu vara må är något komplext i de flesta människors liv, med både positiva och negativa sidor. som forskare tycker jag att en borde se det som sin uppgift att hjälpa människor att optimera de positiva sidorna av det hela istället för att fokusera på och riktigt grotta in sig i det negativa. självklart måste en även se negativa sidor av aspekter i tillvaron, men i min värld är det rimligare att komma på konkreta och användbara strategier för hur en kan minimera det som är negativt och samtidigt maximera det som är positivt med något, istället för att vältra sig och helt fastna i hemskheter och varningar. det känns som om det många gånger är ansatsen, men nånstans på vägen tappas den ansatsen bort.

sen finns det något annat i många studier av ungas internetanvändning som gör mig fullständigt galen, nämligen: ”det är svårt för oss vuxna att förstå hur ungdomar tänker när de använder internet. att ungdomarna är så ologiska, att de använder internet fastän de säger att de vet att det är farligt, det är något vi vuxna har svårt att förstå”. och ja, det står faktiskt (typ) såhär även om det kan verka helt sjukt. och jag undrar verkligen: alltså ursäkta, men vilka vuxna då?

jag brukar betraktas som vuxen. jag tycker inte det är ett så svårt att förstå hur ”ungdomar” tänker i sin internetanvändning. det svåraste att förstå är de skruvade frågeställningarna och problemformuleringarna som kommer från de ”vuxna forskarna”. många i min omgivning, ja faktiskt de allra flesta, brukar betraktas som vuxna. jag är övertygad om att de flesta av dessa förstår sig mycket bättre på ungdomarna än de här uppenbarligen extremt lättförvånade forskarna. vem är det som har tolkningsföreträde att definiera hur ”vi vuxna” tänker, vad som är svårförståeligt i ”ungdomarnas” beteende? vem har rätt att diktera en avgrund av oförståelighet mellan ”vuxna” och ”unga”, en avgrund som jag över huvud taget inte upplever finns, i alla fall inte ur den här aspekten. jag kan inte låta bli att ställa mig frågan varför personer som har så himla svårt att förstå sig på ungdomars beteende i internetsammanhang och interets betydelse för ungdomar över huvud taget väljer att forska på detta, borde inte mer initierade personer som har lätt att förstå ungdomars internetanvändning syssla med det?

jag vill inte få berättat för mig vad som är oförståeligt. jag vill inte höra människor som korkade eller ovetande på grund av att de gör något som inte passar i en viss bild av tillvaron. och jag vill så himla gärna få veta hur positiva aspekter av centrala delar i tillvaron kan uppnås, istället för att enbart få veta allt som är farligt och förkastligt med det.

luras bäst som luras sist

i går morse lyssnade jag som så ofta annars på p1, och dagen till ära handlade ett inslag om hur privatpraktiserande läkare hade fuskat sig till massa pengar. de hade helt enkelt rapporterat en massa behandlingar som de inte har gjort och håvat in ersättning i bestående av skattemedel för detta. såklart var alla upprörda över att något sådant sker, och speciellt upprörda reaktioner kom från vissa politiker. ”hur kan folk göra så, det är ju att utnyttja systemet!” ”vad onskefullt! det hade vi ingen aaaaning om att man skulle luras på det här viset!” är väl kärnan i de reaktioner som framfördes i reportaget. det ohändbara har hänt. läkare har utnyttjat systemet. speciellt ont verkade det göra för personer hos vilka det här med privat sjukvård uppenbarligen låg varmt om hjärtat. en intervjuad nånting lät nästan förkrossad när hen sa att det här problemet snarast måste rättas till - med ytterligare en statlig kontrollmyndighet om så krävdes - eftersom hen var rädd för att detta skulle påverka allmänhetens syn på hela den privata-vård-grejen negativt. hemska tanke.

femton timmar senare visade sig vara en av det oerhört fåtal kvällar då jag sitter hemma och råkar sätta på tv:n. denna kväll kom jag mitt in i ett avsnitt av ”uppdrag granskning”. reportaget handlade om elbolag som fuskade till sig pengar som var tänkta att användas till nybyggnad av förnyelsebar elkraft. istället trixade ägarna på elbolagen till det så att de gjorde en väldig liten utbyggnad av redan befintlig elproduktion och sen cashade hem pengar för den totala elproduktionen och mer därtill. det verkade enligt inslaget och de politiker som kom till tals som att det inte var meningen att det var så här som systemet skulle användas, att det var fel och väldigt märkligt att elbolagen inte fattade det. helt oväntat och till allas oerhörda förvåning så utnyttjade de systemet!

det verkar alltså ha gått politikerna helt komplett förbi att läkare, chefer och privata näringsidkare kan försöka utnyttja systemet för att sko sig på statens bekostnad. samtidigt har samma politiker under de senaste åren gjort det mer än tydligt att det enligt deras synsätt finns människor som inte gör något annat än att dagarna i ända sitta och smida planer för hur de på bästa möjliga sätt olovligen ska lura av stackars staten pengar. eftersom anfall är bästa försvar har politikerna varit slundriga nog att i förväg kontra med lagstiftning och skärpta regler för de utsugare som de ser som sin främsta uppgift att motverka.

ja, jag vet att jag raljerar och ja, jag talar såklart om arbetslösa och sjukskrivna och socialbidragstagare och andra personer som de senaste åren har fått försämrade förutsättningar på en mängd olika punkter. de här personerna tycks i alla fall enligt farhågorna besitta all världens samlade intrikata listighet som innebär att de är i stånd att på ett oändligt antal sätt suga ut systemet och slippa arbeta. det ska löna sig att arbeta sägs det, och vad som menas tycks vara: om du inte arbetar vet vi att du försöker lura oss och då ska vi se till att du råkar jävligt illa ut.

jag har tidigare varit oerhört provocerad av synen att människor som inte har möjlighet att arbeta i stor utsträckning helt enkelt är lata och gör allt de kan för att utnyttja systemet. dock har min vrede över den synen kunnat mildrats något när jag intalat mig själv att det väl helt enkelt är en väldigt negativ och tråkig människosyn, men att det mest är en filosofisk fråga. jag har tänkt att människan enligt denna filosofi i grunden är en egoistisk och självisk och sniken varelse som måste tvingas att arbeta och annars inte lyfter ett finger. tråkig och föga konstruktiv världsbild, men på något sätt har jag till viss del kunnat finna mig i att det också kan vara ett sätt att se på världen.

under gårdagen började dock en helt ny insikt infinna sig i min hjärna, en insikt som luktar unket 1930-tal. för uppenbarligen har det över huvud taget inte funnits i denna världsbild att rika människor kan utnyttja systemet. att folk som har det välbeställt inte drar sig för att luras för att komma över statliga pengar som de egentligen inte har rätt till. när det händer är politikerna helt tagna på sängen, hade ingen aaaaning om att något sådant skulle kunna hända. sjuka och arbetslösa däremot, de vet en ju direkt vad det är för folk och de ska passa sig jävligt noga. det är tydligen helt uppenbart skillnad på människor: fattiga och sjuka personer är skurkaktiga och vill luras. rika personer är ärliga och vill göra rätt för sig. mmm, härlig människosyn.

hjärnforskning och sex

ännu ett hotellrum, ännu en bibel utlagd i korridoren i protest mot att jag förväntas vilja ha den i rummet. denna gång i karlstad. har firat det hela med att duscha och min vana trogen inte orka torka mig. jag fattar inte det här med att vissa saker känns så himla jobbiga. som att torka mig efter att ha duschat. det skulle kunna betraktas som höjden av lathet att inte kunna ödsla några ynka minuter med att med hjälp av en handduk på ett systematiskt sätt torka bort vattnet från mig efter att ha blött ner mig i duschen. men det känns så himla onödigt och trååååkigt! vattnet försvinner ju ändå i sinom tid, och om jag (som nu) går och lägger mig direkt efter duschen går det blixtsnabbt. jag tycker att det finns en alldeles för stark torkasigefterduschen-norm i samhället. att bryta mot den normen är säkert något genetiskt som inte går att göra något åt. min syster har exakt samma beteende – ett solklart bevis på genetikens starka inverkan i det hela. jag kanske ska ta och ringa upp karolinska institutet (som ju annars brukar ägna sig åt den enligt dem enormt relevanta forskningen att studera homosexuella personers hjärnor för att hitta biologiska skillnader jämfört med heterosexuellas hjärnor) och presentera det nya forskningsområdet: jämförelser av hjärnan på oss som avskyr att torka oss när vi har duschat med normpersoner som oreflekterat torkar sig efter duschen. jag har minst tre-fyra potentiella forskningsobjekt att erbjuda dem. de kommer säkert att bli eld och lågor över idén; de måste ju liksom de flesta andra snart inse hur förlegat det är att försöka studera skillnaderna mellan personer uppdelade på sexuell läggning. jag ser det som min medmänskliga och forskningsmässiga plikt att erbjuda dem andra mänskliga skillnader att studera. speciellt som det skulle innebära ett tungt argument då personer i min omgivning (speciellt personer som jag delar säng med) påstår att jag borde torka mig efter att jag duschat. det är sant, de rätt i ansiktet får jag slängt att jag borde torka mig! helt emot hur jag biologiskt är programmerat. en sån värld vi lever i…

i karlstad där jag för tillfället alltså är har jag hållit i den tredje säkraresexworkshopen på en vecka. alla tre i olika delar av sverige. inte så dåligt, om jag får säga det själv. att hålla säkraresexworkshops är bland det roligaste en kan göra. det kommer så fantastiskt många tankar och nya idéer och vinklingar på olika aspekter som har med sex att göra att det är helt otroligt. ett mål med att hålla workshops om sex är ju såklart att workshopdeltagarna ska få ny kunskap och nya tankar. men det är också verkligen något som också påverkar mig som workshopledare i stor utsträckning. en intressant aspekt som jag innan mest tänkt lite slentrianmässigt på lyftes av teckentolkarna under en av veckans workshops. i en paus så diskuterade vi hur det gick för dem att tolka mig, om jag pratade för fort eller krångligt eller använde svåra ord. de sa att det i och för sig var lätt att tolka mig, men att de brottades med en aspekt: ”det är så svårt att tolka när du pratar om sexuella praktiker som strap-on-sex och sånt. för om en tolkar dig ordagrant och verkar insatt i det du pratar om, då känns det som om vi som tolkar måste ha privat erfarenhet av det, att de som lyssnar tror att vi har gjort det vi tolkar”. utan att jag hann reflektera över det frågade jag bestört, nästan anklagande: ”och vad tror ni då att folk tänker om MIG?”. det är inget jag egentligen tycker är jobbigt, inget som jag vet om det går att ändra på eller ens om jag även om det går att ändra på det ids anstränga mig för att göra det. men jag har väldigt tydligt märkt att om en pratar om sex och sexualitet är det något som kopplas väldigt stark till en själv som privatperson. som att allt det en pratar om härstammar från gedigna privata erfarenheter. på en utbildning för ungdomsmottagningspersonal om hbt-frågor och heteronormativitet där vi som utbildade var strikt professionella uppgav en av kursdeltagarna att det bästa med dagen var att ”få träffa sådana som er” – utan att vi med ett ord hade berört vilka vi själva var! likadant om en pratar sextekniker kommer ofta frågor om vad jag själv gillar bäst och om det är något som jag själv rekommenderar. undrar om läkarstudenter sitter och tänker att föreläsaren själv har haft alla de sjukdomar som den föreläser om? jag är inte så säker på det. men när det kommer till sex och sexualitet förutsätts det ofta att engagemang och erfarenheter uteslutande kommer från privata erfarenheter. undrar hur det tänks att min anställningsintervju gick till?:

”hur mycket analsex har du haft? ojdå, inte dåligt! vilka olika ställningar föredrar du? det var det värsta! och fittsamlag också, förutsätter jag? är du välbevandrad i såväl att slicka fitta och röv som att suga kuk? brabra. och dina sexpartners brukar vara nöjda? okej, det låter ju fint. sexleksaker då? strap-on, butt-plugg, dildo, dong, analkulor och lösröv? va, har du ingen lösröv?! det var ju ett minus… men du har i alla fall alltid säkrare sex? finemang!”.

körkort i kornflakespaket

en av mina väldigt sällsynta taxiturer gick kl 05:45 hemifrån mig till centralen, där jag vid den inte alltför sena tidpunkten 06:21 skulle påbörja en x2000-resa till köpenhamn. min chaufför utgjordes av en person i sina bästa år, vilket i detta sammanhang innebär en ålder mellan 50 och 60 år. chauffören var trevlig och taxiresan, under vilken vi oupphörligt pratade om allt och inget, gick snabbt. vid centralen var det trots den arla timmen en hel del trafik, och taxibilarna körde tämligen ad-hoc i syfte att försöka tillskansa sig en lämplig plats för av- respektive påstigande. stämningen kändes snarare rörig än hätsk, men ändå kom det en del tutningar från vissa taxibilar vars chaufförer uppenbarligen strävade efter att lära sina medtrafikanter lite hyfs. jag kommenterade tutandet med att milt undra vad tutningarnas upphovspersoner ämnade åstadkomma med ljudet, hur de tänkte att tutandet skulle underlätta eller förbättra den situation som de befann sig i, varpå taxichauffören responderade:

”ja, sånt där kommer från såna länder där man får sitt körkort i cornflakespaket.”

jag var under de sekunder som återstod tillsammans med min taxichaffis smått road över den bild som min hjärna producerade i vilken en överlycklig person till sin förvåning hittar ett körkort med ett foto av sig själv under intagandet av sin frukost. trots att det kändes som om kommentaren på något sätt skavde i öronen och hjärnan kunde jag först inte artikulera varför. därför flinade jag bara lite förvirrat (fortfarande med frukostbilden i huvudet), tog min väska, hoppade ur taxin och började släntra bort mot stationen under det att kommentaren snurrade runt i mitt huvud.

efter en minut började jag inse vad kommentaren egentligen innebar. min trevliga taxichaufför hade tydligt markerat sin åsikt att ett tutande (och i övrigt otrevligt) beteende var ett direkt resultat av att chauffören inte hade tagit sitt körkort i sverige (och därmed även troligtvis härstammade från något annat land). det som i mitt huvud först hade varit en rolig bild av hur ett körkort plumsar ner i mjölken när en yrvaken äter frukost hade med stor sannolikhet yttrats utifrån ett rasistiskt perspektiv. och mitt svar på detta uttryck för rasism var att flina i något som säkerligen betraktades som ett tyst medhåll.

jag har gjort det igen! jag har i min naiva tro att folk som tycks trevliga inte är dumma i huvudet förträngt eller feltolkat vad de menat och genom tystnad och frånvarande protester visat att jag tycker att deras äckliga åsikter är okej. jag blir tokig! jag måste lära mig att förstå att världen inte är så bra som den ser ut att vara. jag ser det som min skyldighet att markera att åsikter som kränker eller nedvärderar vissa människor i jämförelse till andra inte på något sätt är okej eftersom varje tystnad riskerar att tas som en intäkt för att jag håller med. tystnad och brist på protester från personer som inte håller med om kränkande eller diskriminerande åsikter är en av de faktorer som bidrar till föreställningen om att dessa åsikter är mer förekommande än vad de faktiskt är, vilket i sin tur medför att de med tiden betraktas som allt mer rumsrena.

självklart är det främst idioters ansvar att de är idioter. och självklart kan en inte ta alla strider jämt; det orkar ingen människa. men jag vill lära mig att fatta när kränkande kommentarer och åsikter levereras så att jag i alla fall ha chansen att protestera och visa att jag inte håller med. undrar om abf har någon kvällskurs i cynism?

eget race

precis som vi inser att det faktiskt inte är vidare stor idé med att hänga kvar på klubben längre – det har ju faktiskt varit tänt ganska länge och till och med den ickedansanta ”nu-borde-ni-verkligen-dra”-musiken har slutat spela för ett tag sedan – vinkar en man i 45-årsåldern mig fram till sig. han sitter på scenen typ fem meter bort, och nu när jag uppmärksammar honom inser jag att jag vet att han har iakttagit mig ett tag. han har väst utan något under, jeans, svart hår på huvudet och tatueringar på överarmarna och ser ut ungefär som urtypen för en sådan man som jag aldrig skulle komma på tanken att ragga på. jag går fram till honom.
”ja, var det något?”, undrar jag
”du är snygg som alltid” genmäler han
”tack” säger jag
”du var snygg i blont hår, men du är lika snygg i svart” fortsätter han.
”tack så mycket” svarar jag, och inser att han precis har berättat att han har lagt märke till mig även vid tillfällen då jag har haft blont hår.
han lägger sina händer på mina höfter. ”och vad händer nu då?” undrar han.
”ja, jag vet inte vad du ska göra. jag ska dra” säger jag, men kan inte låta bli att reflektera över att det på hans fråga låter som om han och jag eventuellt skulle ha en gemensam plan för den fortsatta natten.
”nä, nu är det toaletterna vi ska till” säger han, och greppet om mina höfter hårdnar.
”det tror jag inte alls att vi ska” säger jag och tar bort hans händer från mina höfter.
”på centralstation då?” replikerar han under det att hans händer återigen fattar tag om mina höfter.
”nä, inte där heller”
”hör nu. nu har du kört ditt eget race mot mig, hela kvällen. nu är det slut på det, nu är det min tur.” händernas grepp vittnar om att de inte tänker låta sig tas bort lika lättvindligt igen.
jag har inte sett karln förr, vaddå eget race? en känsla av skuld genomborrar genast bröstet. tänk om han har trott att jag har flörtat med honom? tänk om jag har ingivit honom falska förhoppningar? undrar om jag har betett mig på nåt olämpligt sätt som han kan ha tolkat som löften om en fortsatt kväll tillsammans med mig. men trots alla de tvivel som uppstår kan jag min gränssättning så bra vid det här laget att jag vet att jag inte behöver följa med honom till toan. eller centralstation. eller nån annan stans. och jag vill verkligen verkligen just nu inget hellre än att slippa vara med honom längre. hjärtat har börjat klappa lite snabbare på ett inte alls behagligt sätt, samtidigt som hans händer gör sig allt mer hemastadda runt mina höfter. som tur är har jag lite muskelstyrka att sätta emot, så jag tar tag i hans händer, bänder bort dem och placerar dom på hans bröst istället.
”ha en bra kväll, hej då!” säger jag. han stirrar oförstående på mig, gör en ansats att vinka fram mig till honom igen och börjar återigen säga något om hans planer för mig och honom i natt.
”hej då” säger jag igen, vänder på klacken och lämnar med bankande hjärta lokalen.

var var det gränssättningen skulle kommit fram? troligtvis tidigare än vad som skedde. var det fel att gå fram alls? men jag vill inte låta mig begränsas så att jag inte vågar gå fram och prata med okända människor. jag vill tro gott om personer, eller i alla fall kunna ge andra en chans. men för den sakens skull behöver jag ju inte låta dem smeka mig och berätta om alla ställen vi ska ha sex på innan jag reagerar. lärdom från kvällen: nästa gång någon tar på mig mot min vilja ska jag benämna det och säga att det inte är okej direkt.

min insiktsfulla kollega mathilda sa för några veckor sedan att patriarkatet är sig likt. oavsett om det är medelålders män som begär unga kvinnor eller unga män fungerar det på samma sätt. dessa män tar sig rätten att göra andras kroppar till objekt för sin egen njutning. de tar sig rätten att definiera situationen utifrån ett tolkningsföreträde som de tillskansar sig. personer med lägre makt som ser ut och beter sig på rätt sätt blir automatiskt deras egendom, något de kan använda sig av för att tillfredsställa sig själva. oavsett om den tillfredsställelsen uppnås genom kommentarer, tafsning, sex eller fysisk närhet eller på nåt annat sätt. och de personer som utses som objekt upplever ofta situationen likartad: olustig, något som en försöker skämta bort, något som en undrar om det egentligen är ens eget fel eftersom en betett sig på ett sätt som triggat den här mannens begär.

ofta finns det inte en medvetenhet hos männen om vad deras beteende resulterar i. jag tror att de ofta inte har någon insikt i hur situationen upplevs av andra. det är ju inte illa ment, de skämtar, de ger ju bara uppskattning! sluta att vara en sån jävla surfitta, varför blir du inte glad istället?

och det kanske är just det som är det största problemet. de som riskerar att förvandlas till objekt tvingas oupphörligt att reflektera över hur de uppfattas. hur andra kan uppfatta en. se saker från olika perspektiv, tänker ständigt på hur saker kan tolkas och tolkas igen. medan de som gör andra till sina objekt bara är. om nån uppfattar nåt som kränkande är det deras problem.

skärp dig, bli glad för en komplimang för fan.