jag fattar verkligen inte varför så många människor verkar känna en djup tillfredsställelse och bekräftelse av sin egen briljanta skarpsynthet genom att dra slutsatsen att jag minsann är bög. gång på gång - i väldigt skilda sammanhang - kommer helt främmande personer som jag pratat med i max fem minuter med kommentarer i stil med: "men jag ser nog att du är homosexuell, minsann!". ofta yttras detta slundriga konstaterande med en lite sänkt röst och en förstulen blick med innebörden "vi har en hemlighet du och jag, som ingen annan vet om. var bara lugn, jag är din sammansvurne!". det är så himla märkligt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. i vad tror de här människorna att deras skarpsynthet ligger? diskussionen som föregår kommentaren har inte vid något tillfälle rört något som har med min sexualitet eller sexuella praktik att göra. inte ens något som ligger i närheten av dessa ämnen. alltså måste deras skarpsynthet bestå i en analys av min fysiska uppenbarelse. men vad tror de att de lyckas genomskåda som ingen annan ser? om jag ska vara väldigt fördomsfull i mitt antagande tror jag att det är aspekter som samhällets heteronormer sammankopplar med "bögar". typ att jag är sminkad, pratar glättigt och/eller har tighta kläder på mig. dock blir jag alltid tveksam i den slutsatsen, eftersom det skulle innebära att de här människornas inbillade skarpsynthet är platta som den plattaste pannkaka, och jag tycker nästan att det är lite förolämpande av mig att tro att människor i min omgivning är såpass enfaldiga. trots en hel del tankemöda har jag dock inte lyckats komma till någon annan slutsats - de är helt orimligt enfaldiga!
och vad svarar en på en sådan fråga? att säga "nej, jag är hetero" och lämna ämnet vore kanske lättast och ur ett för personen i fråga normruckande perspektiv det bästa. däremot är det ju inte sant, och det bär mig också emot att tvingas in i nån jävla garderob bara för att punktera folks heteronormativa villfarelser. någon gång har jag svarat "nej" på frågan om jag är homosexuell, bara för att se reaktionen. nejet har då föranlett den minst lika irriterande responsen "åh, förlååååt! jag menade inget illa! det var verkligen inte meningen att förolämpa dig!". och jag ORKAR verkligen inte inprovisera föredrag i normkritik och queerteori och hbt-kunskap för alla toleranta jävla människor som kommer i min väg. asirriterande.
hasseludden yasuragi är ett super-fancy spa nånstans i närheten av stockholm. där hänger jag i helgen eftersom vi har utbildning här, och det var här den senaste i raden av frustrerande "genomskådningar" utspelade sig. vid incheckningen här får alla en kliig badrock och ett par obekväma tofflor. sen är det meningen att en ska gå omkring i den utstyrseln under hela sin vistelse här. det är väldigt nära en rent sektlik känsla att i stort sett alla tofflar omkring i sina tofflor och morgonrockar omkring i sina morgonrockar och ser nästintill identiska ut. jag är jätteglad för de som tycker att denna klädstil under vistelsen är bekväm och rofylld eller av någon annan anledning att föredra. för mig är dock inte morgonrock och tofflor på konferens vare sig rofyllt eller bekvämt eller en klädstil som jag av någon som helst anledning föredrar. inte alls, inte över huvud taget. varför jag inte heller har på mig det, utan som vanligt väljer att ha på mig de kläder som jag för tillfället känner mig som mest bekväm i.
det är helt faschinerande att kunna studera en helt ny aspekt av normer och normbrytande. jag har inte morgonrock på mig, och klädseln på majoriteten av övriga besökare gör att detta i de flesta andra sammanhang ganska vanliga bortval av klädsel är iögonfallande. som vanligt är ett synbart normbrytande något som är en aldrig utsinande källa till kommentarer, diskussioner och frågor. jag har inget emot det och har med tiden insett att det är ett av de vanligaste sätten för personer att förhålla sig till vissa former av normbrytande. det enda är att jag själv - som så ofta annars - glömmer hur jag ser ut och lever i villfarelsen att jag ser ut som alla andra, och gång på gång blir smått häpen när folk påpekar att så inte är fallet. men som sagt stör det mig inte, och jag är inte heller den enda bland oss som tänjer på normerna här på yasuragi.
tidigare under kvällen var det dock en man - iförd ett par oranga kalsonger under sin oknäppta morgonrock i en sammanfattningsvis ganska slafsig uppenbarelse - som uppenbarligen kände att det var en av hans viktiga uppgifter här i livet att påpeka och kritisera ickenormativ klädsel på yasuragi. i alla fall om det var jag som var iförd den ickenormativa klädseln. "SKARU HEM ELLER?" brölade han till mig när jag passerade honom och hans grabbgäng som stod och hängde i en trappa. "nä?" svarade jag. "var har du din kimmono?" fortsatte han, och åsyftade den typ av badrock som alla här går klädda i. frågan föranledde att jag började fundera på om jag hade en badrock, var den i så fall befann sig och att jag i alla fall definitivt inte upplevde det som om jag var i besittning av en dylik. jag vet inte hur denna tankeprocess avspeglade sig i mitt ansikte, men det verkade som om min samtalspartner upplevde det som om han var på väg att vinna en argumentation. han lutade sig - litet svajigt - mot mig, tog tag i sin badrock och hytte mot mig med den och sade "these are the rule here".
under tiden som jag avlägsnade mig från denne lagens väktare och hans kumpaner funderade jag på om inte detta var ett väldigt intressant exempel på hur normbrytande kan bemötas. och åsikten att det som inte följer för tillfället rådande normer är något att kritisera och helst med alla till buds stående medel förändra, så att det normativa upprätthålls. jag vet att dessa tankegångar mycket lätt kan ses som ett urskuldande och teoretiserande av min väldigt barnsliga vägran att ha på mig badrock förutom när jag känner för det. men jag är också av åsikten att det ena inte behöver utesluta det andra, och känner att jag i vilket fall som helst även i framtiden endast kommer att ha på mig badrock när jag själv av egen fri vilja väljer att ha det.
och vad svarar en på en sådan fråga? att säga "nej, jag är hetero" och lämna ämnet vore kanske lättast och ur ett för personen i fråga normruckande perspektiv det bästa. däremot är det ju inte sant, och det bär mig också emot att tvingas in i nån jävla garderob bara för att punktera folks heteronormativa villfarelser. någon gång har jag svarat "nej" på frågan om jag är homosexuell, bara för att se reaktionen. nejet har då föranlett den minst lika irriterande responsen "åh, förlååååt! jag menade inget illa! det var verkligen inte meningen att förolämpa dig!". och jag ORKAR verkligen inte inprovisera föredrag i normkritik och queerteori och hbt-kunskap för alla toleranta jävla människor som kommer i min väg. asirriterande.
hasseludden yasuragi är ett super-fancy spa nånstans i närheten av stockholm. där hänger jag i helgen eftersom vi har utbildning här, och det var här den senaste i raden av frustrerande "genomskådningar" utspelade sig. vid incheckningen här får alla en kliig badrock och ett par obekväma tofflor. sen är det meningen att en ska gå omkring i den utstyrseln under hela sin vistelse här. det är väldigt nära en rent sektlik känsla att i stort sett alla tofflar omkring i sina tofflor och morgonrockar omkring i sina morgonrockar och ser nästintill identiska ut. jag är jätteglad för de som tycker att denna klädstil under vistelsen är bekväm och rofylld eller av någon annan anledning att föredra. för mig är dock inte morgonrock och tofflor på konferens vare sig rofyllt eller bekvämt eller en klädstil som jag av någon som helst anledning föredrar. inte alls, inte över huvud taget. varför jag inte heller har på mig det, utan som vanligt väljer att ha på mig de kläder som jag för tillfället känner mig som mest bekväm i.
det är helt faschinerande att kunna studera en helt ny aspekt av normer och normbrytande. jag har inte morgonrock på mig, och klädseln på majoriteten av övriga besökare gör att detta i de flesta andra sammanhang ganska vanliga bortval av klädsel är iögonfallande. som vanligt är ett synbart normbrytande något som är en aldrig utsinande källa till kommentarer, diskussioner och frågor. jag har inget emot det och har med tiden insett att det är ett av de vanligaste sätten för personer att förhålla sig till vissa former av normbrytande. det enda är att jag själv - som så ofta annars - glömmer hur jag ser ut och lever i villfarelsen att jag ser ut som alla andra, och gång på gång blir smått häpen när folk påpekar att så inte är fallet. men som sagt stör det mig inte, och jag är inte heller den enda bland oss som tänjer på normerna här på yasuragi.
tidigare under kvällen var det dock en man - iförd ett par oranga kalsonger under sin oknäppta morgonrock i en sammanfattningsvis ganska slafsig uppenbarelse - som uppenbarligen kände att det var en av hans viktiga uppgifter här i livet att påpeka och kritisera ickenormativ klädsel på yasuragi. i alla fall om det var jag som var iförd den ickenormativa klädseln. "SKARU HEM ELLER?" brölade han till mig när jag passerade honom och hans grabbgäng som stod och hängde i en trappa. "nä?" svarade jag. "var har du din kimmono?" fortsatte han, och åsyftade den typ av badrock som alla här går klädda i. frågan föranledde att jag började fundera på om jag hade en badrock, var den i så fall befann sig och att jag i alla fall definitivt inte upplevde det som om jag var i besittning av en dylik. jag vet inte hur denna tankeprocess avspeglade sig i mitt ansikte, men det verkade som om min samtalspartner upplevde det som om han var på väg att vinna en argumentation. han lutade sig - litet svajigt - mot mig, tog tag i sin badrock och hytte mot mig med den och sade "these are the rule here".
under tiden som jag avlägsnade mig från denne lagens väktare och hans kumpaner funderade jag på om inte detta var ett väldigt intressant exempel på hur normbrytande kan bemötas. och åsikten att det som inte följer för tillfället rådande normer är något att kritisera och helst med alla till buds stående medel förändra, så att det normativa upprätthålls. jag vet att dessa tankegångar mycket lätt kan ses som ett urskuldande och teoretiserande av min väldigt barnsliga vägran att ha på mig badrock förutom när jag känner för det. men jag är också av åsikten att det ena inte behöver utesluta det andra, och känner att jag i vilket fall som helst även i framtiden endast kommer att ha på mig badrock när jag själv av egen fri vilja väljer att ha det.
