som om en slungats in i en värld skapad av kraftwerk. betong och stål, oändlig takhöjd, oändligt antal våningar, oändligt antal rum och prång. allt skinandes dovt i grönt och lila och insvept i metallisk förförisk tung industri-synth. överallt svettiga, attraktiva, halvnakna kroppar. åtrå och kåthet varvad med hängivenhet till musiken och besatthet av rytmen. blandningen av sexualiteter, hudfärger, kön, könsuttryck, kläder och utseenden är slående och fantastisk. alla samlade för att hänge sig till musik, till dans, till åtrå, till varandra. en upplevelse som inte går att beskriva i ord. som om en själv befann sig i en av sina egna surrealistiska och ofattbara drömmar.

berghein.

från lite olika håll har jag fått höra att berghein är ett schysst ställe att gå till. en klubb i en gammal industrilokal har det sagts. lite kinky, inget om en är pryd. allright, berghein verkade ju vara ett ställe värt ett besök resonerade vi. två dagar gick det åt för att lokalisera stället. till sist snokade vi upp en biergarten där vi på alla de beskrivningar vi fått tyckte att det borde ligga, och fick bekräftat att berghein iaf låg granne med ovan nämnda biergarten. ”it’s the best club in berlin” fick vi också reda på. ahaja, vabradå för vi hade tänkt gå dit.

vid halv tolv har vi inget bättre för oss än att ge oss iväg till stället. eller att försöka hitta dit rättare sagt, och under tiden övertyga oss om att vi vet att vi är på rätt väg, trots att vi går på en ödslig transportväg in i ett dött industriområde utan någon som helst indikation att vägen ledde nån annan stans än en dunkel lastkaj eller slutade tvärt i ett staket. efter ett tag kunde en dock ana en stor byggnad med lila och grönt lysande fönster och snart kom vi fram till en länga med slingrande kravallstaket. ensamma kom vi fram till dörren, som öppnades av en person som såg ut att extraknäcka som portier på berghein vid sidan av sitt ordinarie arbete som maffiatorped. vi fick, efter att ha blivit utstirrade och fått känna oss som idioter, reda på att dörrarna öppnades vid midnatt.

när klubben väl öppnade hade det samlats en sådär sextio personer mellan kravallstaketen, och tillströmningen av personer tilltog ständigt. vakten som släppte in oss gjorde att den förra vakten såg ut som någon av karaktärerna i ”bä bä vita lamm”. två meter lång, svart hår och skägg, ett tiotal tjocka piercings på olika ställen i ansiktet, vars högra sida också täcktes av tatueringar i form av oregelbundna svarta linjer. jag drog en lättnandes suck när jag passerat denna inkarnation av läskighet och fann mig ganska lättad av att bli visiterad och få min väska och jacka genomsökta av en helt vanlig vakt. ”no cameras allowed”. jag vet, jag hade som tur kommit ihåg att lämna min hemma.

det går inte att beskriva känslan av att komma in i de enorma utrymmena med industy ekandes mellan väggarna, pelarna, golven och taken. utrymmet på nedre plan slutar inte med en vägg, utan tynar istället bort i mörker och prång – senare under kvällen flitigt använda för allehanda sexuella eskapader. även på de öviga våningarna är det snarare ett till rum än en vägg som möter en om en rör sig bort från centrum – det pulserande dansgolvet och det stora hålet i vilket en kan titta ner på underliggande våningar och människor.

totalt finns säkert ett tiotal barer i byggnaden, såväl stora och uppenbara som undangömda i ett rum som ligger efter ett rum efter rummet brevid närmsta dansgolvet. huvuddelen av klientelet som fyller upp lokalerna är män, huvuddelen av dessa enbart intresserade av andra män. dock är inte stämningen som den enligt mina erfarenheter och fördomar ofta är på ordinarie bögklubbar. men självklart genomsyras atmosfären av en viss bögklubbsstämning, dock med mycket queera influenser.

efter att länge ha gnuggats mot och gungat med ett otal skälvande, studsande, flexande, dansande kroppar insåg vi att en grind som suttit för en av de många ståltrapporna nu var borttagen och att den förut spärrade trappan numera därför var öppen, och sålunda att utrymmet ovanför trappan också blivit möjligt att beträda. ”jag är inte nyfiken, bara jag får veta’t” är ett uttryck i min familj som stämmer väldigt bra in på alla familjemedlemmar, och mycket riktigt klättrade vi snart uppför den plötsligt tillgängliggjorda trappan och fann oss strax stå och titta oss omkring i – TADAAA – en glassbar! till tung industrisynth kunde en så stå och välja mellan ”erdbeere”, ”schokolade”, ”pistasche” eller ”himbeere” i våffla eller bägare. surrealismen nådde nya nivåer.

jag är såld.