genusordningar ur ett toalettperspektiv

from: Mina Gäredal
till: tiberiushb@live.se
datum: 13 augusti 2009 12.21
ämne: Med anledning av toalettbesök den 9 augusti
skickat från: gmail.com

Bästa ansvariga på Tiberius!

Söndagen den 9 augusti uppehöll jag och två vänner oss ett antal timmar i Nordstan i centrala Göteborg. En gång under denna tidsperiod behövde vi uppsöka toaletter, och hittade snart till Nordstans Toalett och Lounge. Toaletterna var klanderfritt städade, allt var fräscht, papper fanns tillgängligt och till stor del ska ni ha heder för toaletternas skötsel - toaletter är en högst essentiell inrättning som alla människor behöver tillgång till! Dock var det en aspekt som jag verkligen upplever som problematisk, och eftersom jag är övertygad om att orsaken inte är att ni är illvilliga tänker jag att det bästa är att skriva till er i ärendet.

Till toaletterna var det en lång kö - förståeligt på grund av det stora antalet besökare på Nordstan - och jag och mina två vänner ställde oss självklart längst bak i kön för att vänta på vår tur. Efter ett litet tag kom en av de personerna som arbetade vid toaletten och sade till mig att gå före kön in på toaletten, eftersom det enbart var ”damernas toalett” det var kö till. I rena förvåningen av att bli tillsagd att gå in på toan trots att det var lång kö gjorde jag som jag blev tillsagd, även fast det var med stark obehagskänsla längs ryggraden som jag gick förbi hela kön med väntande toalettbesökare. Under hela toalettbesöket kände jag en stark olust av att ha gått in på toaletten och än en gång dragit fördel av att behandlas som man i det ojämställda samhälle vi lever i.

På ett stort antal platser där jag har varit är inte toaletterna könsuppdelade, och det fungerar alldeles utmärkt. Vid de tillfällen pissoarer finns (något som jag själv aldrig använder) har det funnits som ett särskilt rum, medan rummen med toaletter är tillgängliga för alla. Det verkligen förkastligt att gå förbi de trettio personer som stor före mig i kön bara i egenskap av att ses som kille. I ett samhälle där vi berömmer oss om att vara jämställda och arbeta för alla människors lika möjligheter oberoende av (t.ex.) kön är det för mig helt oförståeligt att dela upp befolkningen så att vissa har fri och direkt tillgång till ett toalettbesök, medan andra är tvungna att köa i en kvart. Enligt mig ligger det väldigt nära ren könsdiskriminering.

Efter mitt toalettbesök - då jag stod och väntade på mina två kompisar som var hänvisade till den långa kön - frågade jag i informationsdisken om hur jag skulle komma i kontakt med er som har hand om toaletterna. Jag fick den mailadress som jag nu skriver till, och blev samtidigt tillfrågad varför jag ville veta det. Jag sade som det var - att jag ville framföra mina synpunkter på att ha könsuppdelade toaletter och höra hur ni har resonerat kring detta, utan någon som helst intention att diskutera det hela med de som arbetade i receptionen. Dock blev jag direkt bemött med att det var en helt vansinnig synpunkt att framföra. Jag påtalade att det på andra platser finns toaletter dit alla är välkomna och ingen könsdiskriminering sker, ett argument som viftades bort. Istället hävdades det att personer brukar byta om inne på toaletterna, och att det därför aldrig skulle fungera att ha könsneutrala dylika. Argumentet är ytterst märkligt eftersom det faktiskt är ganska sällsynt att folk står och byter om vid handfaten (som är det enda allmänna utrymmet) - de allra flesta som vill byta om gör detta på toaletten där de kan låsa om sig - i alla fall de som tycker det är besvärande att byta om inför andra människor. Ett annat argument som jag tror kan finnas - även om det inte kom upp i diskussionen med receptionspersonalen - är att könsuppdelade toaletter behövs på grund av att det finns pissoarer på herrtoan. Jag tycker personligen att pissoarer är bland det mest osmakliga som har konstruerats av människohand, men om det upplevs som att dylika behövs kan den väggen som skiljer av pissoarerna från tvättställsutrymmet lätt göras heldragen. Därigenom får de som vill stå och kissa vid pissoarer göra detta i fred, utan att störas av köande till toaletterna.

Receptionspersonalen gav sig inte med att jag sade att jag bara ville ta upp frågan med er, utan fortsatte att argumentera. ”För oss svenskar kanske det går, men för invandrare fungerar det inte. Och man måste ta hänsyn till invandrarna också" hävdade en av receptionisterna. När jag såg frågande ut så fortsatte han att ”För invandrare är det inte okej att byta om hur som helst, och det måste man respektera”. Själva argumentet får mig inte alls att förstå nödvändigheten av att ha könsuppdelade toalettutrymmen - det går ju fortfarande att byta om inne på toaletterna för de som vill. Däremot är det ett anmärkningsvärt opassande sätt att prata om ”invandrare” som en enhetlig grupp människor som är olik ”oss svenskar”. Det osar nästan lite rasism om det, men det är inte därför jag skriver detta brev så den kommentaren lämnar jag tillsvidare därhän.

”Vad är det som gäller för transpersoner, förresten?” frågade jag, eftersom vi redan börjat prata och att det kändes som en för mig väldigt aktuell fråga. ”De får gå som sitt riktiga kön” blev svaret. Jag undrade vad som menades med det, och fick höra att en person ska gå som sitt egentliga kön. När jag återigen bad om ett förtydligande, kom det fram att receptionspersonalen med det ”egentliga könet” menade ”det kön som står i passet”. Plötsligt pekade en av receptionisterna på en annan och sade: ”Ja men det gäller för alla! Hon här är lesbisk, men hon måste ändå gå på damernas toalett!”

I den nya diskrimineringslagstiftningen (2008:567) framgår det klart och tydligt att transpersoner har rätt att inte bli diskriminerade, i och med diskrimineringsgrunden ”könsöverskridande identitet eller uttryck”. De åsikter som receptionspersonalen i vår diskussion ger uttryck för går tvärt emot lagstiftarens intention, i detta fall att personer oavsett vilken könsidentitet och könsuttryck de har ska få tillgång till att gå på toaletten. Till de mest grundläggande kunskaperna om transfrågor hör att könsidentitet och könsuttryck inte behöver överensstämma med en persons juridiska kön, och att det är det självupplevda könet snarare än det juridiska könet som är av relevans i fråga om könstillhörighet. Att som transperson ifrågasättas, nedvärderas och kränkas i så grundläggande aspekter som toalettbesök är bortom all kritik, och avfärdandet att ”lesbiska måste också gå på tjejtoan” visar på en okunskap om och sammanblandning av sexualitet och könsidentitet som är skrämmande. Det skulle vara väldigt intressant att få reda på vilka åtgärder ni som arbetsgivare har vidtagit alternativt kommer att vidta för att säkerställa att hbt-personer inte diskrimineras i kontakten med er. På vilket sätt har eller kommer personalen att få kompetensutveckling i de frågorna?

Jag skulle också vilja hävda att det också är diskriminering på grund av kön att ha könsuppdelade toaletter och därmed tvinga kvinnor att vänta mycket längre än män. I och för sig finns det i lagtexten en brasklapp beträffande könsdiskriminering vid tillhandahållande av varor och tjänster (vilket är den kategori som betaltoaletter faller under), att förbudet mot diskriminering på grund av kön inte gäller ”om det har ett berättigat syfte och de medel som används är lämpliga och nödvändiga för att uppnå syftet.” Jag ställer mig dock starkt frågande till vad som skulle vara berättigat med att låta personer av ett visst kön ha förtur till toalettbesök. Min upplevelse är att könsuppdelning av toaletter sker enbart på grund av gammal vana och normer kring kön och en ovilja att förändra traditionella könsuppdelningar. Jag är förfärad över att det i dag, nästan tio år in på tvåtusentalet, kan föreligga en så gammalmodig och förlegad syn på särbehandling av kön, könsidentitet och könsuttryck, utan några faktiska argument av relevans.

Min enkla rekommendation är att ta bort könsuppdelningen på de två toalettutrymmena, samt bygga för hela mellanväggen som avgränsar pissoarerna från resten av toalettutrymmet inne på det som för tillfället är ”herrarnas toalett”, samt att se till att all personal får grundläggande utbildning i frågor som rör diskriminering och hbt-frågor (och gärna också om diskriminering på grund av härkomst och etnicitet, med anledning av den konstiga argumentationen kring ”oss svenskar” respektive ”invandrare” som fördes av receptionspersonalen). Som klargjordes inledningsvis är jag dock övertygad om att de diskriminerande förhållanden som för tillfället råder inte grundar sig i illvilja eller en strävan efter att behandla personer olika utifrån kön, könsidentitet eller könsuttryck. Gamla rutiner fortsätter ofta av bara farten i invanda spår, om inte frågan om att de behöver förändras lyfts. Innan jag för vidare mina upplevelser vid besöket på era toaletter och mina farhågor att diskriminering kontinuerligt där sker till andra instanser vill jag därför först lyfta dem med er och få tillfälle att höra era tankar och reflektioner i frågan. Jag vill slutligen framföra min uppskattning till att ni tagit er tid till att läsa igenom dessa tankar i ämnet och ser fram emot vidare kommunikation i ärendet.

Med vänliga hälsningar
Mina Gäredal
Toalettbesökare vid Nordstans Toalett & Lounge, Göteborg

det här med könsuttryck

"urschäkta, ärr du kvinna eller man?". jag har precis kommit ut från gymmet på hornsgatan nästan nere vid hornstull. jag tittar åt det håll den sluddrande rösten kommer ifrån, och ser några meter ifrån mig en person i 40-årsåldern med rosa tights, piffat hår och en något svajande kropp, en person som jag läser som en typisk tant. bredvid henne står en skäggig gubbe som tycks vara i den sluddrande personens sällskap. att döma av hans något besvärade min och kroppshållning som indikerar att han skulle vilja försvinna från platsen kombinerat med att tanten är vänd mot mig gör att jag tolkar situationen som att det är till mig frågan är ställd. det faktum att tanten stirrar stint och uppfordrande på mig ställer det bortom vidare tvivel.

olika varianter av den aktuella frågan har jag fått ett oräkneligt antal gånger, men på något sätt sticker detta tillfälle ändå ut. kanske är det för att det brukar vara andra sorts personer som konfronterar mig med frågan. jag kan inte specificera vilken annan typ av personer det brukar vara, men det har i alla fall aldrig varit en förtiårig full tant med rosa tights som har ställt den. kanske brukar frågan även ställas av personer som jag i alla fall på något sätt har interagerat med, och inte överrumpla mig bakifrån på gatan som fallet är den här gången.

det skulle vara så fantastiskt att få höra förklaringen till att en sådan fråga ställs. jag menar, exakt vad i tantens världsbild är ofullständigt om hon inte har möjlighet att bestämma vilket kön en person som kommer ut från ett gym på gatan invid henne har? på vilket sätt skulle hennes handlingsutrymme ha förändrats om min könstillhörighet var klarlagd för henne? jag tycker att det för alla borde vara ett bevis på sin egen och omvärldens genomgripande sexistiska struktur om en känner sig tvungen att veta vilket kön en person som en interagerar med har. men ännu konstigare och mer alarmerande är det ju om en blir helt ifrån sig om en inte kan säkerställa vilket kön en person som en INTE interagerar med har - en person som bara går förbi. eller är syftet med frågan en annan - ställs den för att helt enkelt påpeka att tanten har observerat att jag har ett könsuttryck som är ickenormativt? ungefär som för alla de fyraåringar som känner sig tvungna att påpeka när de ser att någon har rosa hår?

jag blir alldeles förvirrad av alla dessa tankar som hinner snurra runt i huvudet under några sekunder, och är helt ärlig när jag till tanten ställer motfrågan ”hurså?”. tanten verkar varken tillfreds med min motfråga eller beredd på att förklara de underliggande motiven till att hon ställde den första frågan till mig, utan fortsätter kolla på mig, rycker på axlarna och mumlar något oförståbart. ”ärr du kvinna eller man?” förtydligar hon efter några sekunder, om det nu skulle vara så att jag inte hade uppfattat frågan första gången och därför svarade på ett sånt otillfredsställande sätt.

jag tänker att jag kanske ska försöka angripa diskussionen från en ny vinkel, och kanske på detta sätt lyckas komma in i en lite intressantare diskussion om könsuttryck, könsidentitet och vad som ligger bakom tantens ihärdiga frågor. ”vad är du själv?” försöker jag? antingen tröttnar tanten på att aldrig få något vettigt svar på sina frågor, eller så tycker hon att denna min nya motfråga av någon anledning inte alls är passande, för hon och gubben tar och vänder och börjar ragla ner mot hornstull under det att tanten mumlar ytterligare något ohörbart över axeln.

några dagar tidigare gjorde jag ett halsbrytande tunnelbanebyte i gamla stan - jag började kuta från röda linjen när dörrarna på det gröna tågen började åka igen, och som någon form av mirakel lyckades jag hinna in på tåget (och nästan krocka med motsatt vägg inne i vagnen). i närheten sitter en snubbe och säger till sina kompisar ”shit nån hann över - det trodde jag aldrig!”. jag sätter mig några säten bort, ler mot honom och säger ”ja, men jag tror att jag var den enda”, under tiden som tåget börjar rulla.

killen tittar på mig. flinar till. tittar på sina kompisar. flinar till. tittar på mig. gör nåt konstigt läte. ”är det pride eller?”. tonfallet är lite för släpigt och högljutt för att jag ska känna mig helt bekväm med frågan. ”ja”, svarar jag bara. ”så du... gillar killar?”. samma tonfall. varför behövde jag börja prata med honom? han sa ju ingenting direkt till mig, pratade bara om mig. det är ju verkligen asonödigt att börja prata med folk då! ”gillar du stora kukar? jag har en förstår du. vill du ha den i munnen?”. hånfullt flin mot sina kompisar, uppfodrande blickar mot mig.

jag tittar först bort, men kollar sedan mot honom. möter hans blick, och känner hur mitt ansiktsuttryck speglar hur oförståelig jag tycker att han är. ”hallå, jag pratar med dig! ska jag komma så du kan få en stor kuk i munnen, det gillar du va? BIIIG DICK! det vore något va. hallå, vill du ha det?” vad vill han ha för svar? hur vill han att jag ska reagera? vad är det som gör att det är roligt att rikta sådana kommentarer och frågor mot mig ? skulle samma sak ha hänt om jag inte hade haft smink och kläder som jag trivs i? troligtvis inte. vad är det som gör att det är så ohanterbart för omgivningen när någon inte följer givna normer för genusuttryck? för ovanlighets skull lyckas jag utan problem fixera den storkukade personens blick, och tystnaden verkar kännas aningen obekväm för honom. han vänder huvudet mellan mig och sina polare lite snabbare. han skrattar i lite kortare stötar. tystnar ibland, men fortsätter sedan. ”biiiig dick, you like? wanna put in your mouth?”

envägskommunikationen slutar inte genom att jag formulerar en klockren kommentar som får tyst på snubben, får honom att inse vad det är som gör hans handlande fel och förvandlar honom till en bättre människa. kan det vara den önskan som ofta gör att en inte säger något alls? att en vill att ett svar på tal ska ta in komplexiteten i det som sker, förklara alla olika aspekter av trakasserier och deras orsak och verkan och få ens antagonist att verkligen förstå - annars får det vara, annars är det lika bra att bara sitta tyst och ignorera? jag brukar känna så. men på något sätt känns det denna gång annorlunda än när jag annars är tyst. det är stor skillnad på att vara tyst och titta bort och att vara tyst och titta någon i ögonen.

”nä tack du, inte just nu” kommer det ur munnen på mig, och jag blir förvånad över hur trött jag låter. sen tittar jag bort. det blir tyst några sekunder. ”vafan, du ska ha respekt, mannen” säger plötsligt någon av kompisarna till den storkukade snubben. ”visa respekt!”. ”vaddå, jag har respekt!” svarar kukpersonen lite osäkert. sen blir det tyst. vid nästa hållplats går de av. varför kändes det som om jag vann? varför kändes det som om han gjorde bort sig och jag gav svar på tal utan att göra det? jag kan inte riktigt sätta fingret på det, men känslan när jag åker vidare är annorlunda än alla andra gånger liknande saker har hänt. undrar om jag har lärt mig något?