ibland känns det som om allmänhetens förståelse av rfsl ungdom är att enda syftet och uppgiften för organisationen är att tillhandahålla statistik och fakta om homosexualitet (bisexualitet och transpersoner tror väl folk i en tidsenlig pk-anda också är inkluderat i vår upplysnings- och statistikverksamhet, men inget som någon förstår eller riktigt bryr sig om) till en nyfiken allmänhet. vidare känns det som om alla personer som på något sätt jobbar i media eller någon annan typ av masskomunikativ verksamhet i sin tur är av uppfattningen att rfsl ungdoms enda och högt angelägna syfte är att tillhandahålla hatbrottade små bögar, kränkta arga flator och mobbade transpersoner till den aldrig sinande strömmen av artiklar, undersökningar, intervjuer, inslag etc där dessa intressanta normbrytare är ett pikant inslag.
jag ser ibland framför mig hur rfsl ungdoms kansli skulle se ut om dessa föreställningar skulle vara sanna: en gigantisk sal där ett helt kompani med små tomtar sitter och febrilt arbetar med att ta fram fakta och statistik på homosexualitet (och bisexualitet och transfrågor för att vara på den pk-mässigt säkra sidan) för alla upptänkliga situationer och sammanhang som någon skulle kunna tänkas komma på att fråga om. i ett annat rum sitter lydigt väntande kränkta flator, ledsna bisexuella, hatbrottade bögar, neurotiska transvestiter och deprimerade transexuella prydligt uppradade, var och en i hopp om att vara den lyckliga som står på tur att bli utvald av nästa journalist som ringer. den stora förskräckande sanningen är dock en helt annan: rfsl ungdom har varken en endaste liten statisitkräknande tomte eller kränkt bög på lager! rfsl ungdom anser inte ens att det är vidare intressant eller viktigt att tillhandahålla alla de siffror, den fakta och de intervjupersoner som folk efterfrågar. ”vad GÖR ni då?” skulle säkert någon i bestörtning kunna fråga. ”hemlis” skulle jag i så fall svara, och lämna den stackarn i en förvirrad ovisshet. det skulle kännas ganska skönt.
hur som helst gick det aktuella skolarbetet enligt ovan nämnda elev ut på att ha en debatt för och emot ”homosexuella adoptioner”. JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!
ganska snart stod det klart att den ambitiösa eleven inte heller var främmande att gå från ren faktainhämtning till att öva upp sina argumentationskunskaper med hjälp av mig. vårt samtal inleddes av honom med ”det här handlar inte om några gay rights, utan det centrala måste vara barnets bästa!”. sen frågade han om jag tyckte att homosexuella skulle få adoptera barn. fränt. jag sa att jag höll helt med om att det var bra att fokusera på barnets bästa, och undrade i förbifarten vem som bestämde vad det var (vilket tycktes orsaka viss förvirring hos telefondebattören). men om vi nu skulle fokusera på barnets bästa, varför drog han då in vilka kön föräldrarna hade? det var väl mycket viktigare att i så fall fokusera på hur barnen mådde? och eftersom det utan tvekan finns en enormt mycket större del familjer med olikkönade föräldrar där barn far illa och mår dåligt, varför inte ägna sig åt dem först? det verkar ju mycket vettigare, ur ett ”barnens bästa” – perspektiv!
vårt samtal körde gång på gång in i samma återvändsgränd: han ville säga att det inte handlade om gay rights utan om barnens bästa, och jag ville att han skulle förklara varför de över huvud taget skulle diskutera det här ämnet - det är ju ett faktum att rent juridiskt har olikkönade och samkönade par samma rättigheter vid adoption. och så ifrågasatte jag starkt att det över huvud taget finns nån som helst rimlighet att diskutera ”för” och ”emot” samkönade adoptioner. och elevens replik att det var faktiskt så uppgiften såg ut. en annan spännande stenåldersrelik som slängdes fram av dem unga debattören var ”tror du inte att barn behöver en manlig och en kvinnlig förebild, då?”. jag undrade om han själv trodde det, och om han kunde definiera hur den manliga och kvinnliga förebilden skulle bete sig på så sätt för att vara rätt typ av förebilder och vad han trodde hände med alla de som de facto växte upp på andra sätt och uppenbarligen ofta klarade sig ganska bra, iaf helt i klass med personer som växte upp med två föräldrar med vardera en fitta och en kuk. ämnet föll ganska snabbt.
efter ett tag frågade han om jag tyckte att det var rätt att barn blev mobbade i skolan, och varför jag tyckte att gay rights var viktigare än att barn inte blev mobbade. jag påtalade att jag inte tyckte det var bra att barn blev mobbade i skolan, men vägrade till argumentatörens stora frustration att sätta ett likhetstecken mellan ”samkönade föräldrar” och ”mobbad i skolan”. jag var precis i färd med att fråga hur han ställde sig till att andra typer av barn med eventuell stor mobbningspotentisal fanns i skolan (rödhåriga, tjocka, pluggiga, mörkhyade...) och vad han hade för idéer om hur de här sortens barn skulle decimeras från skolvärlden när storsläggan kom fram: min samtalspartner hade minsann homosexuella föräldrar själv och han hade blivit mobbad hela sitt liv och han tyckte inte att homosexuella skulle få adoptera! under det att jag beklagade att han varit mobbad funderade jag på om detta var ett av de debattknep som de lärde sig på sina piffiga argumentationslektioner: ”låtsas att du hör till gruppen du kritiserar – det biter alltid”.
samtalet slutade tyvärr inte så bra. jag sa att vi inte skulle komma längre, repeterade vad rfsl ungdom tyckte, sa hej då, ha ett bra liv och la på.
och satt kvar där ensam med min frustration. det är så inihelvete jävla frustrerande i allt som rör föräldraskap att så fort det handlar om två personer av samma kön (om jag nu enbart fokuserar min frustration angående tvåsamt föräldraskap – om jag skulle på något sätt behandla all min frustration beträffande tvåsamhetsnormativitet vid föräldraskap skulle jag behöva ligga här och skriva till imorron bitti) är det just det faktum att personerna har samma kön (och är eller ses som homosexuella) som fokuseras. och när föräldraskapet inte delas av två personer med samma kön blir det direkt helt oproblematiskt. vad fan! varför frågar sig aldrig någon om det är skadligt för barnet att växa upp med en man och en kvinna? tänk om barnet blir förvirrat? det kanske till och med är en grogrund för schitzofreni eller bipolaritet?! vi ser ju vart det är på väg med mänskligheten – våld, krig, miljökatastrofer och skit. och de flesta i detta vacklande samhälle har växt upp med två föräldrar varav en definierar sig som man och en som kvinna. det måste ju vara jätteskadligt med olikkönat föräldraskap! stoppa heteroföräldraskapen nu!!!
nä, men allvarligt - eller i alla fall lite rimligare: om nåt ska diskuteras är det jävla dåliga föräldrar, ungar som växer upp utan att nån bryr sig om dem, misshandlande idioter till föräldrar eller inga närvarande föräldrar alls. föräldrar som gör gemensam sak med samhället och tvingar in sina barn i heteronormens och andra normers snäva ramar i övertygelsen att det är vad som kommer att göra barnen lyckliga. DET är problematiskt, och DET borde diskuteras! jag är så aggresivt ointresserad av att argumentera för och emot ”homosexuella adoptioner” att jag inte kan uttrycka det. fy fan vilken ickefråga!
