skitreklam

på det gym där jag tränar finns det ett par tv-apparater. dessa står för den största andelen tv-konfrontation jag utsätts för, eftersom tv-tittande i övrigt är en mycket begränsad sysselsättning i mitt liv. under de timmar per vecka jag på detta sätt ofrivilligt exponeras för allehanda tv-sändningar inser jag alltsom oftast till fullo varför jag ägnar så litet av min vakna tid till att kolla på tv - det är helt fascinerande vad mycket skit som dagligen kablas ut. denna bistra verklighet skulle kunna antas ha effekten att göra en avtrubbad, att på något sätt finna sig i den bistra verkligheten och inte bli så vansinnigt provocerad av den. och många gånger tror jag faktiskt så är fallet, eftersom jag för ett antal år sedan inte kunde kolla ens på en minut av valfri film/tv-serie/tv-inslag utan att bli helt ifrån mig och koka över av genus- och heteronormativitetsfrustra

tion.

med tiden har denna reaktion dock dämpats, så till den grad att jag till viss del kan reflektera över handlingen i en relativt bred repertoar av tv-program och filmer utan att förblindas av de heteronormativa stereotyper som i en aldrig sinande ström visas upp till omvärldens beskådande.

för några dagar sen fick jag dock ett gravt återfall i förblindande frustration. källan till detta var en reklam för att få ungdomar att inte börja (alternativt sluta) att röka som är nån stor eu-övergripande kampanj med namnet ”help”.

”help” har verkligen lagt manken till för att på ett ungdomligt sätt skojsa till den samtidigt seriösa informationen om att en inte ska börja röka. den reklamfilm som jag nu ett upprepat antal gånger har konfronterats med handlar om anna som försöker låta bli att röka genom att slänga sig om halsen och hångla med någon så fort hon blir erbjuden en cigarett för att på så sätt motstå frestelsen. i reklamfilmen visas fyra episoder när någon erbjuder henne en cigarett, varpå hon hoppar på och börjar hångla med en kille som vid varje tillfälle finns i närheten av henne (samma kille i samtliga fyra episoder).

i en femte episod blir anna återigen erbjuden en cigarett och är sin vana trogen på väg att börja hångla med en person som sitter bredvid henne när hon upptäcker ATT DET ÄR EN TJEJ! så tokigt! tihi, henne kan ju inte anna börja hångla med, hur skulle det se ut?! och mycket riktigt - istället för att påbörja hånglandet stirrar anna uppgivet med tom blick rakt in i kameran, medan speakerrösten ironiskt säger ”schysst jobbat anna. men på [webbsida] hittar du bättre råd, som faktiskt fungerar...”.

fy fan vilken idiotisk reklam! jag kan inte fatta hur och med vad någon tänker som kan låta en sådan här reklam sändas - eufinansierad dessutom! att måla upp hångel mellan två tjejer som något helt otänkbart - i en helt annan klass än det lite lustiga i att helt abrupt kasta sig på en kille och börja hångla med honom - är ju för fan heteronormativiteten i sitt esse. jag skulle så gärna vilja höra hur diskussionen gick vid framtagandet av manuset - och hos de instanser som jag antar granskar reklam från eu. men min rädsla är att det hela inte ens ägnades någon diskussion, utan att förmedlandet av värderingen att det är helt otänkbart för en tjej att börja hångla med en annan tjej inte på något sätt sågs som olämplig eller ifrågasättbar. hur kan politiker och tjänstemän sitta med alla sina likabehandlingsplaner och foruleringar om att aktivt arbeta mot heteronormativitet och för allas lika värde och möjligheter oavsett sexualitet och sen inte reflektera över sensmoralen i en sån här reklamfilm? finns det någon enda tanke på hur en person i tonåren som hånglar med personer av samma kön - eller längtar efter att göra det - kan upplea att på detta sätt utmålas som absurditetens kulmen?

om det finns det är det skitilla att den här filmen ändå visas. om det inte finns det tycker jag det är snudd på än mer förkastligt.

examen och kärlek

nästan precis 8 år efter att jag för första gången klev in i aulan på polacksbacken i uppsala för att påbörja ihopsamlandet av akademiska poäng fick jag i förra veckan till sist ut mina examensbevis. på samma sätt som inträdet i polacksbackens aula för mig markerade den definitiva starten av livet som student, känns att till sist få ut den här samlingen papper som det definitiva slutet av detsamma.

ett otal gånger har jag fått påståenden och frågor om att och när jag ska börja jobba som civilingenjör, både innan och nu efter jag har fått ut en dylik examen. när jag förklarar att jag med största sannolikhet aldrig någonsin kommer att se civilingenjörsyrken som det minsta lockande brukar konsekvensen bli en beklagande, ibland nästan anklagande, reaktion från den eller de som för tillfället tycks anse att samstämmigheten mellan mina studie- och yrkesval är högsta prioritet i deras liv. "men då har du ju KASTAT BORT en hel civilingenjörsexamen!" "nä, vad tråkigt, vad meningslöst" "men kan du inte försöka att hitta ett jobb där du i alla fall kan kombinera att jobba som civilingenjör med det andra?" är exempel på kommentarer som uppdagandet av min relativa bestämdhet rörande att inte heller i framtiden jobba som civilingenjör har resulterat i.

jag borde kanske börja vänja mig, eller så kanske jag inte borde det. läget är i varje fall att jag alltid blir lika bestört över reaktionen. vad är det egentligen jag beklagas för? att jag har hittat något som jag verkligen tycker är både kul, utvecklande och givande att jobba med och dessutom har möjlighet att få jobba med just det? att jag hittar användning för mina studiemässiga meriter och kunskaper på andra områden än vad universitetets programsamordnare har tänkt? eller för att jag under mina sex aktiva studieår förutom en civilingenjörsexamen och en kandidatexamen i genusvetenskap har träffat en av de personer som nu betyder mest av allt för mig i mitt liv, att jag har fått fantastiskt mycket erfarenhet av ideellt arbete och projektledning och att jag också empiriskt kommit fram till vad jag inte vill jobba med och istället för att späka mig själv gör något åt situationen?

idén om DE LIVSAVGÖRANDE VALEN som ständigt närvarande, oåterkalleliga och för all framtid bestämmande för hur ens liv kommer att se ut är något som jag starkt vänder mig emot. jag är övertygad om att en anledning till att högstadie- och gymnasieungdomar får ångest, stressrelaterade symptom, depressioner och annat drygt är den bild som i så många sammanhang målas upp om de gravallvarliga konsekvenser ett ”felaktigt” val kommer att medföra och vikten av att fatta ett beslut som kommer att kännas rätt för resten av livet. och snabbt ska det gå att bestämma! och alla tänkbara aspekter ska tas in i beslutet! och helst ska du bestämma dig innan du fyller 12, för sen kan det vara för sent!

jag har med tiden funnit mig alltmer bekväm i övertygelsen om livets och alla individers förmåga att förändras. förändring kan många gånger tolkas som ett hot och en osäkerhet, men jag har börjat att se förändring som något positivt, som en trygghet och en förvissning om att allt kan komma att förändras i framtiden. dels innebär det att jag kan sporras att uppskatta de positiva aspekter av livet jag för tillfället ser, dels en förtröstan om att negativa aspekter av livet med stor sannolikhet kommer att kunna bli bättre. och framförallt att den oro och ibland förlamande ångest många ibland känner inför att välja ”fel” kan mildras betydligt. det finns ju alltid möjligheter att göra nya val. de val en har gjort tidigare i livet bär en alltid med sig, och oftast ger de en konstruktiva erfarenheter och kunskaper - om än inte alltid på det sätt som en från början hade tänkt.

så jag betackar mig faktiskt såväl för allt det beklagande jag hittills har fått som det jag i framtiden kommer att få för att jag har en civilingenjörsexemen och inte arbetar som civilingenjör. om något så vill jag mycket hellre bli gratulerad för det. alternativt kan jag väl åtminstone få sympati för något som verkligen är tråkigt i mitt liv - som att jag är så sjukt dålig på att komma ihåg personer och namn eller att jag stundtals är mer än hälsosamt förvirrad eller att jag inte kan bära en kaffekopp utan att skvimpa kaffe överallt.

medan jag ändå håller på och skriver om företeelser i min omgivning som jag förhåller mig inte alltigenom positiv till känner jag att jag också vill beröra en frekvent förekommande slogan/fras som återfunnits i ett stort antal hbt-relaterade sammanhang, demonstrationer och aktiviteter som jag deltagit i och som jag senast såg idag. och som alltid störde jag mig på den:

”all kärlek är bra kärlek”

vad menas egentligen med det uttrycket? hur kan en hävda att all kärlek är bra kärlek, det är så himla generaliserande och onyanserat att jag nästan storknar. jag kan utan vidare direkt komma på ett antal exempel på kärlek som inte alls är vidare bra eller konstruktiv: kärlek som inte är besvarad och som är så stark att den värker inuti en, kärlek som gör att människor går in och stannar i relationer som de inte mår bra av, kärlek som innebär stora maktskillnader och beroendeställningar och på grund av det är destruktiv - bara några typer av kärlek som jag skulle dra mig för att med självklarhet kalla för ”bra”.

det skulle kunna vara så - fast jag med viss motsträvighet på allvar vill tro att tro att det är fallet - att frasen helt enkelt använder ”all kärlek” som synonym för ”såväl samkönad som olikkönad kärlek”, och att syftet i så fall helt enkelt är att hävda att samkönad och olikkönad kärlek borde vara lika värderade. men kan betydelsen verkligen vara så enfaldig? enligt mitt - i och för sig högst subjektiva perspektiv - borde vi väl ha kommit lite längre med slagorden än att använda sådana i stil med ”homosexuella är lika mycket värda som heterosexuella” eller ”det är inget fel att bli kär i någon av samma kön”, vilket jag tycker ”all kärlek är bra kärlek” - om frasen nu ska förstås på detta sett - nästintill är i stil med. speciellt då jag som sagt har stora betänkligheter angående uttryckets validitet då jag faktiskt inte vill gå med på att all kärlek alltid är bra kärlek.

så antingen hoppas jag att någon kan öppna mina ögon för de djupare nyanser och finurligheter av uttrycket ”all kärlek är bra kärlek” som jag hittills på egen hand uppenbarligen inte lyckats utröna, eller så är min personliga uppfattning att det verkligen har gjort sitt och utan vidare betänkligheter kan överges för aningens mer spetsiga formuleringar...