det ska löna sig att arbeta

det finns många uttryck som jag tycker är väldigt irriterande. ”lagom är bäst” och ”den som väntar på något gott väntar aldrig för länge” är två sådana. jag avskyr att vänta på något jag vill ha, och om det är något jag vill ha brukar jag vilja ha ganska mycket av det. ett annat talesätt som är korkat är ”oroa dig inte för morgondagen”. om en inte planerade något inför morgondagen skulle det verkligen vara oroande och enormt stressande. skitfåniga ordspråk och uttryck verkligen.

dock finns det få uttryck/ordspråk som retar mig så till den milda grad som ett som de senaste två och ett halft åren har haft fritt spelrum i det offentliga rummet. som ibland nästan är som ett mantra, det enda budskap som egentligen är viktigt att framföra. som tycks se som svaret till och lösningen på allt.

”det ska löna sig att arbeta”.

jag blir så arg bara jag skriver det, bara jag läser det, bara jag ser det skrivet. och just därför känner jag att det är dags att för mig själv försöka reda ut vad jag tycker är så oerhört provokativt med det. inom mycket kan känslor vara en tillgång. men enligt mig är de sällan en tillgång enbart som de är, oftast behöver känslorna formuleras och kanaliseras genom argument - annars riskerar känslorna att vara ohanterliga och dessutom övergå i frustration och vanmäktighet. att formulera sina känslor innebär inte alls med nödvändighet att nya insikter uttrycks eller att briljanta analyser utförs - tvärtom kan en dylik formulering enbart bestå i upprepandet av tusen gånger redan framförda argument. så alltså - för min sinnesfrids skull: varför blir jag så provocerad?

för det första tror jag att det har att göra med det underförstådda budskapet ”...till skillnad från tidigare”. som om det är i och med de förändringar som görs nu det äntligen börjar löna sig att arbeta, och att en tidigare kanske till och med har förlorat på att arbeta. och att detta antagande är nån typ av fakta som inte vidare behöver beröras, att alla ju vet att det inte lönade sig att arbeta förut. samma typ av underförstådda utgångspunkter väldigt ofta inom politisk retorik, det är jag fullt medveten om. men det innebär inte att jag inte stör mig på det som fan.jag är relativt övertygad om att det nästan råder konsensus bland en stor majoritet av de personer som arbetar i sverige att en anledning till att de arbetar är att de tjänar pengar på det - och så har varit fallet i ett stort antal år.

en annan aspekt är att uttrycket förmedlar det tysta budskapet: ”så att folk får någon typ av motivation att arbeta”, underförstått att människor i defaultläget inte vill arbeta utan bara sitta hemma och suga ur den stackars staten alla typer av bidrag som över huvud taget är möjligt. det kan tänkas att det är det här som upprör mig mest. synen att människor i allmänhet - speciellt de som är arbetsfria eller av någon annan anledning inte har ett arbete - helst av allt låter bli att arbeta och lurar systemet så ofta och så mycket som de bara kan. och detta ska stävjas genom att sänka skatten - så att de som redan får mycket lön får ännu mera lön och de som får skitliten lön får hånfullt lite extra pengar - och för att kunna finansiera detta minska den sociala tryggheten för de som mest behöver den. och som att några hundralappar mer i månaden skulle vara det som avgör om en människa söker jobb eller inte!

i anslutan till ovanstående finns ännu en aspekt. det är verkligen inte bara det att ”det ska löna sig att arbeta” innebär att personer som arbetar ska få bättre villkor. nej, en minst lika stor del i det hela verkar vara att på olika sätt bestraffa och missgynna personer som inte har en fast anställning i så hög grad att det blir än mer sugigt att inte ha jobb i jämförelse till att ha det. det verkar nästan finnas någon form av sadistiskt nöje i att försämra tillvaron så mycket som möjligt för personer som är arbetslösa, sjukskrivna och av andra anledningar inte aktivt arbetande. och att de ansvariga helt uppenbart är helt verklighetsfrånvända - eller ljuger - när de frågar om hur de ställer sig till de effekter som de ändrade reglerna får. ”det här är till för att hjälpa personer tillbaka till arbetsmarknaden, det är ett fruktansvärt slöseri att hålla arbetsföra människor utan arbete”, brukar argumentet vara. som om stöd till personer som inte arbetar utesluter möjligheten att erbjuda ett gott stöd till återinträde i arbetslivet för de som kan! det är möjligt att systemet varit skitdåligt förut - det vet jag faktiskt inget om. men det är ju inte så att det finns två sätt att göra en sak på: antingen som det var förut eller som det var nu! det är så dumt att jag kräks att hävda det som nu hävdas: ”det ena alternativet är att en massa personer tvångssjukskrivna och tvångsarbetslösa, det andra är att vi gör livet så förjävligt som det bara går för de som inte har möjlighet att arbeta.”

politik som utgår från att personer som har sämst villkor har detta för att de är lata, luriga och försöker smita undan sina förpliktelser och att de som har mycket pengar och skithöga löner har detta eftersom de är ansvarsfulla, ansvarstagande och reko är så himla vidrigt, och vi ser i historien exempel på vad en sådan syn på människor gör med ett samhälle. var är debatten om allt det fuskande som sker av rika människor, all skatteflykt och bidragsfusk som gynnar personer som redan har gott ställt? ett stort antal fusk som innebär stöld av helt svindlande belopp uppdagas, och försvinner som såpbubblor i solsken. det finns ingen som helst vilja att driva storskalig politik kring detta. nej, det som fokus ska ligga på är att uppfostra folket - de ska lära sig att ”det ska löna sig att arbeta.”