examen och kärlek

nästan precis 8 år efter att jag för första gången klev in i aulan på polacksbacken i uppsala för att påbörja ihopsamlandet av akademiska poäng fick jag i förra veckan till sist ut mina examensbevis. på samma sätt som inträdet i polacksbackens aula för mig markerade den definitiva starten av livet som student, känns att till sist få ut den här samlingen papper som det definitiva slutet av detsamma.

ett otal gånger har jag fått påståenden och frågor om att och när jag ska börja jobba som civilingenjör, både innan och nu efter jag har fått ut en dylik examen. när jag förklarar att jag med största sannolikhet aldrig någonsin kommer att se civilingenjörsyrken som det minsta lockande brukar konsekvensen bli en beklagande, ibland nästan anklagande, reaktion från den eller de som för tillfället tycks anse att samstämmigheten mellan mina studie- och yrkesval är högsta prioritet i deras liv. "men då har du ju KASTAT BORT en hel civilingenjörsexamen!" "nä, vad tråkigt, vad meningslöst" "men kan du inte försöka att hitta ett jobb där du i alla fall kan kombinera att jobba som civilingenjör med det andra?" är exempel på kommentarer som uppdagandet av min relativa bestämdhet rörande att inte heller i framtiden jobba som civilingenjör har resulterat i.

jag borde kanske börja vänja mig, eller så kanske jag inte borde det. läget är i varje fall att jag alltid blir lika bestört över reaktionen. vad är det egentligen jag beklagas för? att jag har hittat något som jag verkligen tycker är både kul, utvecklande och givande att jobba med och dessutom har möjlighet att få jobba med just det? att jag hittar användning för mina studiemässiga meriter och kunskaper på andra områden än vad universitetets programsamordnare har tänkt? eller för att jag under mina sex aktiva studieår förutom en civilingenjörsexamen och en kandidatexamen i genusvetenskap har träffat en av de personer som nu betyder mest av allt för mig i mitt liv, att jag har fått fantastiskt mycket erfarenhet av ideellt arbete och projektledning och att jag också empiriskt kommit fram till vad jag inte vill jobba med och istället för att späka mig själv gör något åt situationen?

idén om DE LIVSAVGÖRANDE VALEN som ständigt närvarande, oåterkalleliga och för all framtid bestämmande för hur ens liv kommer att se ut är något som jag starkt vänder mig emot. jag är övertygad om att en anledning till att högstadie- och gymnasieungdomar får ångest, stressrelaterade symptom, depressioner och annat drygt är den bild som i så många sammanhang målas upp om de gravallvarliga konsekvenser ett ”felaktigt” val kommer att medföra och vikten av att fatta ett beslut som kommer att kännas rätt för resten av livet. och snabbt ska det gå att bestämma! och alla tänkbara aspekter ska tas in i beslutet! och helst ska du bestämma dig innan du fyller 12, för sen kan det vara för sent!

jag har med tiden funnit mig alltmer bekväm i övertygelsen om livets och alla individers förmåga att förändras. förändring kan många gånger tolkas som ett hot och en osäkerhet, men jag har börjat att se förändring som något positivt, som en trygghet och en förvissning om att allt kan komma att förändras i framtiden. dels innebär det att jag kan sporras att uppskatta de positiva aspekter av livet jag för tillfället ser, dels en förtröstan om att negativa aspekter av livet med stor sannolikhet kommer att kunna bli bättre. och framförallt att den oro och ibland förlamande ångest många ibland känner inför att välja ”fel” kan mildras betydligt. det finns ju alltid möjligheter att göra nya val. de val en har gjort tidigare i livet bär en alltid med sig, och oftast ger de en konstruktiva erfarenheter och kunskaper - om än inte alltid på det sätt som en från början hade tänkt.

så jag betackar mig faktiskt såväl för allt det beklagande jag hittills har fått som det jag i framtiden kommer att få för att jag har en civilingenjörsexemen och inte arbetar som civilingenjör. om något så vill jag mycket hellre bli gratulerad för det. alternativt kan jag väl åtminstone få sympati för något som verkligen är tråkigt i mitt liv - som att jag är så sjukt dålig på att komma ihåg personer och namn eller att jag stundtals är mer än hälsosamt förvirrad eller att jag inte kan bära en kaffekopp utan att skvimpa kaffe överallt.

medan jag ändå håller på och skriver om företeelser i min omgivning som jag förhåller mig inte alltigenom positiv till känner jag att jag också vill beröra en frekvent förekommande slogan/fras som återfunnits i ett stort antal hbt-relaterade sammanhang, demonstrationer och aktiviteter som jag deltagit i och som jag senast såg idag. och som alltid störde jag mig på den:

”all kärlek är bra kärlek”

vad menas egentligen med det uttrycket? hur kan en hävda att all kärlek är bra kärlek, det är så himla generaliserande och onyanserat att jag nästan storknar. jag kan utan vidare direkt komma på ett antal exempel på kärlek som inte alls är vidare bra eller konstruktiv: kärlek som inte är besvarad och som är så stark att den värker inuti en, kärlek som gör att människor går in och stannar i relationer som de inte mår bra av, kärlek som innebär stora maktskillnader och beroendeställningar och på grund av det är destruktiv - bara några typer av kärlek som jag skulle dra mig för att med självklarhet kalla för ”bra”.

det skulle kunna vara så - fast jag med viss motsträvighet på allvar vill tro att tro att det är fallet - att frasen helt enkelt använder ”all kärlek” som synonym för ”såväl samkönad som olikkönad kärlek”, och att syftet i så fall helt enkelt är att hävda att samkönad och olikkönad kärlek borde vara lika värderade. men kan betydelsen verkligen vara så enfaldig? enligt mitt - i och för sig högst subjektiva perspektiv - borde vi väl ha kommit lite längre med slagorden än att använda sådana i stil med ”homosexuella är lika mycket värda som heterosexuella” eller ”det är inget fel att bli kär i någon av samma kön”, vilket jag tycker ”all kärlek är bra kärlek” - om frasen nu ska förstås på detta sett - nästintill är i stil med. speciellt då jag som sagt har stora betänkligheter angående uttryckets validitet då jag faktiskt inte vill gå med på att all kärlek alltid är bra kärlek.

så antingen hoppas jag att någon kan öppna mina ögon för de djupare nyanser och finurligheter av uttrycket ”all kärlek är bra kärlek” som jag hittills på egen hand uppenbarligen inte lyckats utröna, eller så är min personliga uppfattning att det verkligen har gjort sitt och utan vidare betänkligheter kan överges för aningens mer spetsiga formuleringar...