det här med könsuttryck

"urschäkta, ärr du kvinna eller man?". jag har precis kommit ut från gymmet på hornsgatan nästan nere vid hornstull. jag tittar åt det håll den sluddrande rösten kommer ifrån, och ser några meter ifrån mig en person i 40-årsåldern med rosa tights, piffat hår och en något svajande kropp, en person som jag läser som en typisk tant. bredvid henne står en skäggig gubbe som tycks vara i den sluddrande personens sällskap. att döma av hans något besvärade min och kroppshållning som indikerar att han skulle vilja försvinna från platsen kombinerat med att tanten är vänd mot mig gör att jag tolkar situationen som att det är till mig frågan är ställd. det faktum att tanten stirrar stint och uppfordrande på mig ställer det bortom vidare tvivel.

olika varianter av den aktuella frågan har jag fått ett oräkneligt antal gånger, men på något sätt sticker detta tillfälle ändå ut. kanske är det för att det brukar vara andra sorts personer som konfronterar mig med frågan. jag kan inte specificera vilken annan typ av personer det brukar vara, men det har i alla fall aldrig varit en förtiårig full tant med rosa tights som har ställt den. kanske brukar frågan även ställas av personer som jag i alla fall på något sätt har interagerat med, och inte överrumpla mig bakifrån på gatan som fallet är den här gången.

det skulle vara så fantastiskt att få höra förklaringen till att en sådan fråga ställs. jag menar, exakt vad i tantens världsbild är ofullständigt om hon inte har möjlighet att bestämma vilket kön en person som kommer ut från ett gym på gatan invid henne har? på vilket sätt skulle hennes handlingsutrymme ha förändrats om min könstillhörighet var klarlagd för henne? jag tycker att det för alla borde vara ett bevis på sin egen och omvärldens genomgripande sexistiska struktur om en känner sig tvungen att veta vilket kön en person som en interagerar med har. men ännu konstigare och mer alarmerande är det ju om en blir helt ifrån sig om en inte kan säkerställa vilket kön en person som en INTE interagerar med har - en person som bara går förbi. eller är syftet med frågan en annan - ställs den för att helt enkelt påpeka att tanten har observerat att jag har ett könsuttryck som är ickenormativt? ungefär som för alla de fyraåringar som känner sig tvungna att påpeka när de ser att någon har rosa hår?

jag blir alldeles förvirrad av alla dessa tankar som hinner snurra runt i huvudet under några sekunder, och är helt ärlig när jag till tanten ställer motfrågan ”hurså?”. tanten verkar varken tillfreds med min motfråga eller beredd på att förklara de underliggande motiven till att hon ställde den första frågan till mig, utan fortsätter kolla på mig, rycker på axlarna och mumlar något oförståbart. ”ärr du kvinna eller man?” förtydligar hon efter några sekunder, om det nu skulle vara så att jag inte hade uppfattat frågan första gången och därför svarade på ett sånt otillfredsställande sätt.

jag tänker att jag kanske ska försöka angripa diskussionen från en ny vinkel, och kanske på detta sätt lyckas komma in i en lite intressantare diskussion om könsuttryck, könsidentitet och vad som ligger bakom tantens ihärdiga frågor. ”vad är du själv?” försöker jag? antingen tröttnar tanten på att aldrig få något vettigt svar på sina frågor, eller så tycker hon att denna min nya motfråga av någon anledning inte alls är passande, för hon och gubben tar och vänder och börjar ragla ner mot hornstull under det att tanten mumlar ytterligare något ohörbart över axeln.

några dagar tidigare gjorde jag ett halsbrytande tunnelbanebyte i gamla stan - jag började kuta från röda linjen när dörrarna på det gröna tågen började åka igen, och som någon form av mirakel lyckades jag hinna in på tåget (och nästan krocka med motsatt vägg inne i vagnen). i närheten sitter en snubbe och säger till sina kompisar ”shit nån hann över - det trodde jag aldrig!”. jag sätter mig några säten bort, ler mot honom och säger ”ja, men jag tror att jag var den enda”, under tiden som tåget börjar rulla.

killen tittar på mig. flinar till. tittar på sina kompisar. flinar till. tittar på mig. gör nåt konstigt läte. ”är det pride eller?”. tonfallet är lite för släpigt och högljutt för att jag ska känna mig helt bekväm med frågan. ”ja”, svarar jag bara. ”så du... gillar killar?”. samma tonfall. varför behövde jag börja prata med honom? han sa ju ingenting direkt till mig, pratade bara om mig. det är ju verkligen asonödigt att börja prata med folk då! ”gillar du stora kukar? jag har en förstår du. vill du ha den i munnen?”. hånfullt flin mot sina kompisar, uppfodrande blickar mot mig.

jag tittar först bort, men kollar sedan mot honom. möter hans blick, och känner hur mitt ansiktsuttryck speglar hur oförståelig jag tycker att han är. ”hallå, jag pratar med dig! ska jag komma så du kan få en stor kuk i munnen, det gillar du va? BIIIG DICK! det vore något va. hallå, vill du ha det?” vad vill han ha för svar? hur vill han att jag ska reagera? vad är det som gör att det är roligt att rikta sådana kommentarer och frågor mot mig ? skulle samma sak ha hänt om jag inte hade haft smink och kläder som jag trivs i? troligtvis inte. vad är det som gör att det är så ohanterbart för omgivningen när någon inte följer givna normer för genusuttryck? för ovanlighets skull lyckas jag utan problem fixera den storkukade personens blick, och tystnaden verkar kännas aningen obekväm för honom. han vänder huvudet mellan mig och sina polare lite snabbare. han skrattar i lite kortare stötar. tystnar ibland, men fortsätter sedan. ”biiiig dick, you like? wanna put in your mouth?”

envägskommunikationen slutar inte genom att jag formulerar en klockren kommentar som får tyst på snubben, får honom att inse vad det är som gör hans handlande fel och förvandlar honom till en bättre människa. kan det vara den önskan som ofta gör att en inte säger något alls? att en vill att ett svar på tal ska ta in komplexiteten i det som sker, förklara alla olika aspekter av trakasserier och deras orsak och verkan och få ens antagonist att verkligen förstå - annars får det vara, annars är det lika bra att bara sitta tyst och ignorera? jag brukar känna så. men på något sätt känns det denna gång annorlunda än när jag annars är tyst. det är stor skillnad på att vara tyst och titta bort och att vara tyst och titta någon i ögonen.

”nä tack du, inte just nu” kommer det ur munnen på mig, och jag blir förvånad över hur trött jag låter. sen tittar jag bort. det blir tyst några sekunder. ”vafan, du ska ha respekt, mannen” säger plötsligt någon av kompisarna till den storkukade snubben. ”visa respekt!”. ”vaddå, jag har respekt!” svarar kukpersonen lite osäkert. sen blir det tyst. vid nästa hållplats går de av. varför kändes det som om jag vann? varför kändes det som om han gjorde bort sig och jag gav svar på tal utan att göra det? jag kan inte riktigt sätta fingret på det, men känslan när jag åker vidare är annorlunda än alla andra gånger liknande saker har hänt. undrar om jag har lärt mig något?