eget race

precis som vi inser att det faktiskt inte är vidare stor idé med att hänga kvar på klubben längre – det har ju faktiskt varit tänt ganska länge och till och med den ickedansanta ”nu-borde-ni-verkligen-dra”-musiken har slutat spela för ett tag sedan – vinkar en man i 45-årsåldern mig fram till sig. han sitter på scenen typ fem meter bort, och nu när jag uppmärksammar honom inser jag att jag vet att han har iakttagit mig ett tag. han har väst utan något under, jeans, svart hår på huvudet och tatueringar på överarmarna och ser ut ungefär som urtypen för en sådan man som jag aldrig skulle komma på tanken att ragga på. jag går fram till honom.
”ja, var det något?”, undrar jag
”du är snygg som alltid” genmäler han
”tack” säger jag
”du var snygg i blont hår, men du är lika snygg i svart” fortsätter han.
”tack så mycket” svarar jag, och inser att han precis har berättat att han har lagt märke till mig även vid tillfällen då jag har haft blont hår.
han lägger sina händer på mina höfter. ”och vad händer nu då?” undrar han.
”ja, jag vet inte vad du ska göra. jag ska dra” säger jag, men kan inte låta bli att reflektera över att det på hans fråga låter som om han och jag eventuellt skulle ha en gemensam plan för den fortsatta natten.
”nä, nu är det toaletterna vi ska till” säger han, och greppet om mina höfter hårdnar.
”det tror jag inte alls att vi ska” säger jag och tar bort hans händer från mina höfter.
”på centralstation då?” replikerar han under det att hans händer återigen fattar tag om mina höfter.
”nä, inte där heller”
”hör nu. nu har du kört ditt eget race mot mig, hela kvällen. nu är det slut på det, nu är det min tur.” händernas grepp vittnar om att de inte tänker låta sig tas bort lika lättvindligt igen.
jag har inte sett karln förr, vaddå eget race? en känsla av skuld genomborrar genast bröstet. tänk om han har trott att jag har flörtat med honom? tänk om jag har ingivit honom falska förhoppningar? undrar om jag har betett mig på nåt olämpligt sätt som han kan ha tolkat som löften om en fortsatt kväll tillsammans med mig. men trots alla de tvivel som uppstår kan jag min gränssättning så bra vid det här laget att jag vet att jag inte behöver följa med honom till toan. eller centralstation. eller nån annan stans. och jag vill verkligen verkligen just nu inget hellre än att slippa vara med honom längre. hjärtat har börjat klappa lite snabbare på ett inte alls behagligt sätt, samtidigt som hans händer gör sig allt mer hemastadda runt mina höfter. som tur är har jag lite muskelstyrka att sätta emot, så jag tar tag i hans händer, bänder bort dem och placerar dom på hans bröst istället.
”ha en bra kväll, hej då!” säger jag. han stirrar oförstående på mig, gör en ansats att vinka fram mig till honom igen och börjar återigen säga något om hans planer för mig och honom i natt.
”hej då” säger jag igen, vänder på klacken och lämnar med bankande hjärta lokalen.

var var det gränssättningen skulle kommit fram? troligtvis tidigare än vad som skedde. var det fel att gå fram alls? men jag vill inte låta mig begränsas så att jag inte vågar gå fram och prata med okända människor. jag vill tro gott om personer, eller i alla fall kunna ge andra en chans. men för den sakens skull behöver jag ju inte låta dem smeka mig och berätta om alla ställen vi ska ha sex på innan jag reagerar. lärdom från kvällen: nästa gång någon tar på mig mot min vilja ska jag benämna det och säga att det inte är okej direkt.

min insiktsfulla kollega mathilda sa för några veckor sedan att patriarkatet är sig likt. oavsett om det är medelålders män som begär unga kvinnor eller unga män fungerar det på samma sätt. dessa män tar sig rätten att göra andras kroppar till objekt för sin egen njutning. de tar sig rätten att definiera situationen utifrån ett tolkningsföreträde som de tillskansar sig. personer med lägre makt som ser ut och beter sig på rätt sätt blir automatiskt deras egendom, något de kan använda sig av för att tillfredsställa sig själva. oavsett om den tillfredsställelsen uppnås genom kommentarer, tafsning, sex eller fysisk närhet eller på nåt annat sätt. och de personer som utses som objekt upplever ofta situationen likartad: olustig, något som en försöker skämta bort, något som en undrar om det egentligen är ens eget fel eftersom en betett sig på ett sätt som triggat den här mannens begär.

ofta finns det inte en medvetenhet hos männen om vad deras beteende resulterar i. jag tror att de ofta inte har någon insikt i hur situationen upplevs av andra. det är ju inte illa ment, de skämtar, de ger ju bara uppskattning! sluta att vara en sån jävla surfitta, varför blir du inte glad istället?

och det kanske är just det som är det största problemet. de som riskerar att förvandlas till objekt tvingas oupphörligt att reflektera över hur de uppfattas. hur andra kan uppfatta en. se saker från olika perspektiv, tänker ständigt på hur saker kan tolkas och tolkas igen. medan de som gör andra till sina objekt bara är. om nån uppfattar nåt som kränkande är det deras problem.

skärp dig, bli glad för en komplimang för fan.