livet utan stora frågor

meningen med livet, huruvida det finns liv på andra planeter än jorden och vad som händer när en dör brukar enligt någon allmänt vedertagen sanning definieras som ”de stora frågorna”. i allehanda sammanhang under hela mitt liv där ”de stora frågorna” har berörts, såväl mycket utförligt som helt flyktigt, har det nästintill alltid tyckts finnas någon form av underförstådd konsensus om vad ”de stora frågorna” innebär och - framför allt - att dessa frågor är någonting som alla människor grubblar över och finner högst relevanta. på något sätt har jag utan att reflektera ytterligare över det upplevt det som om att grubbla på de ”stora frågorna” är en central och oundviklig del av att vara människa, en erfarenhet som alla människor på jorden delar.

många gånger då ”de stora frågorna” har berörts har jag mentalt halvt undermedvetet nickat i medhåll, suckat och melankoliskt tänkt ”de stora frågorna, ja. tänk den som ändå någon gång fick någon klarhet i dem” och sedan ansträngt mig i att försjunka i djupa tankar relaterat till dessa stora frågor. dock är det något som vid alla dessa tillfällen känts aningen falskt, som om något inte riktigt stämmer. jag har aldrig heller, när jag försökt granska mina egna tankar i frågan, eller i mina ansträngningar att försjunka i djupa tankar över dessa, riktigt lyckats. det har känts som om tankarna halkat, tappat fokus och sedan förirrat sig någon annan stans. många gånger som detta har hänt har jag tolkat det som att jag är en ganska ointressant och ytlig människa som inte har några insiktsfulla och välutvecklade tankar, slutledningar eller iaf gissningar om ”de stora frågorna”. jag har dock tappert intalat mig att jag säkert har det egentligen, bara det att jag inte har formulerat dem tillräckligt tydligt för mig själv än.

för ett kort tag sedan började dock en tanke långsamt gro i min hjärna. en vag misstanke som ganska snabbt utvecklades till en klar insikt, som på samma gång var häpnadsväckande enkel och samtidigt kom som en fullständig överraskning: jag är inte ett dugg intresserad av ”de stora frågorna”! vad som händer när jag dör är mig fullständigt egalt eftersom jag knappt lyckas ha koll på allt som händer när jag lever, och dessutom är jag övertygad om att det inte kommer att hända iaf mig ett förbaskandes dugg efter att jag dör, förutom att jag möjligtvis kommer att bli uppeldad och sen nergrävd eller utspridd nånstans. jag kan inte heller tänka mig något mer ointressant att fundera på än vad meningen med livet är eller om något dylikt finns någon annan stans än på denna planet. meningen eller ickemeningen med livet är enligt mig upp till varje människa att själv definiera och säkerligen finns det nästan 7 miljarder meningar med livet vid det här laget, och det om en enbart räknar till antalet människor. fullt tillräckligt många för att slippa bekymra sig om eventuella andra meningar med livet någon annan stans än på jorden enligt mig. oavsett svaren eller ickesvaren på någon av ”de stora frågorna” kommer allt i mitt liv att fortsätta på samma sätt likafullt, och jag kan inte annat än känna att dessa frågor för mig är oerhört ointressanta.

av någon märklig anledning känner jag mig lurad. varför har jag levt i villfarelsen att de här frågorna är intressanta? och varför har jag, som så ofta jag kan försöker reflektera och ifrågasätta det jag tycker, tänker och gör, aldrig ställt mig frågan om jag tycker att meningen med livet, eventuella händelser efter döden och potentiellt mycket perifert liv i universum är intressant att grubbla på? ju mer jag tänker på det desto mer uppenbart är det att jag aldrig tagit ställning till om dessa frågor är intressanta eller inte; eftersom det uppenbarligen har varit en aspekt av att vara människa att fundera på dessa frågor har jag utan att över huvud taget tänka på det inkorporerat dessa ”stora frågor” som intressanta även i min funderingsvärld, som gökungar i mitt oansvarigt snåriga fågelbo till hjärna.

men nu är de äntligen påkomna, och ut ska de! jag kan äntligen skaka på huvudet när nån på ”filosofiska rummet” i p1 säger ”... livet... döden... och sådana stora frågor som alla människor grubblar över...” och högt säga ”NEJ!” till den förbluffade radion. NEJNEJNEJ, jag grubblar inte alls på de frågorna! i mitt liv har de stora frågorna inte längre någon plats, de är utkörda! i alla fall så länge de stora frågorna ska definieras son frågor som rör meningen med livet, vad som händer när det dör och det där jävla ointressanta eventuella livet nån annan stans än på jorden som det läggs miljardtals dollar årligen på att försöka hitta, jag vägrar att tycka att det är intressant längre!

jag skulle kunna ge med mig och tycka att ”de stora frågorna” var intressanta igen, om de omdefinierades helt. jag kommer att ägna mitt liv till ”de stora frågorna” om de istället kommer att handla om hur vi kan skapa en värld där inte människor belönas och bestraffas på grund av vilken hudfärg de har, vilket kön personer de blir kära i och har sex med har, hur många de blir kära i eller har sex med under samma tidsperiod, vilket kön de själva definierar sig som, vilka deras föräldrar var och hur mycket de tjänade, hur de tar sig fram och kommunicerar och en massa andra aspekter som är en del av det här med att vara människa. jag skulle älska att ägna de stora frågorna all min uppmärksamhet om de innefattade hur en kan få människor att kommunicera med varandra på ett inhörande och ödmjukt sätt där alla gör sitt bästa för att tolka vad andra säger välvilligt och tänka att andra nog ändå kan ha något att säga en även om det inte är de personer en tycker allra bäst om istället för att vägra att lyssna, enbart tänka att en själv har rätt och utgå från att andra är dumma i huvet. jag skulle ge mitt hjärta åt de stora frågorna om de handlade om hur en på bästa sätt kan lägga samhällets resurser på att göra livet så bra som möjligt för alla dess invånare, utan att döma vissa som inte önskvärda eftersom de råkar vara födda och vuxit upp på fel plats på jorden, istället för att se människor som uteslutande en ekonomisk resurs eller kostnad. jag lovar, jag kommer helt att omvärdera mitt beslut att vägra de stora frågorna tillträde till mitt liv när denna förändring har skett. tills dess väljer jag att enbart ha små frågor i mitt liv.